Gå direkt  till:     

Sveriges Fotbollshistoriker & Statistiker

Svenska Fotbollförbundet

Varför Hall of Fame?

Kopplingen SFS och Hall of Fame är ingen ny företeelse. Redan på 80-talet var frågan, efter ett förslag från övertecknad, uppe på bordet. Bakgrund var att jag inte ville att denna idé skulle bli ett "Adidas Hall-of-Fame" eller att irrelevanta kriterier skulle påverka valen. Den dåvarande vice ordföranden Hans-Christer Sjöberg, Herman Mirlas och jag själv arbetade vidare med mitt underlag. I det ingick ett visst engagemang från förbundets sida. Bl.a. skulle en tavla med en teckning av den invalda, detta var på Åke Skiölds tid, sättas upp på hemmarenan. Dessutom skulle ett ex anslås på ett gemensamt ställe. Förslagsvis som ett Hall of Fame galleri i något av Råsundas publikutrymmen. Tyvärr var inte vår samarbetsparter lika entusiastiska.

I samband med att Anders Janson tog över sekreterarsysslan och gick igenom gamla papper aktualiserade han frågan på nytt. Jag förslog att vi tog upp den gamla tråden om än i ett enklare utförande. Jag vill då ha med vår hedersmedlem Bo Hansson i gruppen. Vi tre samlades och tittade igenom mitt nya förslag samt en lista på tänkbara namn. Där saknas förmodligen en och annan kandidat men ingen som på ett seriöst sätt kunde komma i fråga för den första "draften". 

ALLA KAN BLI´ ME´ 
Vi enades om att alla kategorier kunde komma i fråga som spelare, ledare, tränare, domare även journalister och mecenater. Dessutom skall det vara en geografisk spridning. Man kan tro att vi, med vår bakgrund, bara skulle plocka ut stockholmare. Våra presumtiva belackare kommer att bli mycket överraskade. Vidare skulle det vara en spridning på spelarna både då det gäller placering, inte bara målvakter, och tidseran i vilket man verkar. Härvidlag kan man lätt placera de utvalda i varsitt decennium. Ett absolut krav är att man med god marginal avslutat sin karriär. En placering i "Hallen" skall inte få någon att ur PR-syfte värva någon "avdankad" spelare. Självklart skall även kvinnor beredas plats i denna "de gudomligas sal".

Denna karenstid gäller inte för icke-spelare. Ledare och tränare arbetar ofta så länge att dom "faller på sin post". De skulle i så fall inte få möjlighet att njuta av det otium det innebär att vara utvald till medlem av.
 
SFS FOTBOLL HALL-OF-FAME 
Varför elva? Det föll sig ganska naturligt med en elva. Däremot kan denna elva kanske inte sättas ihop till en fotbollsmässig enhet. Den nu utvalda gruppen presenteras i bokstavsordning och numrerade från ett till elva. Fortsättningsvis kommer vi varje år till års- alt vårmötet komplettera med nya namn. Då kommer det inte att röra sig om elva stycken. Det kan kanske bli aktuellt igen till 25-års jubileet. Normalt kommer det att röra sig om säg 4 6 stycken. Det bestäms från år till år. Det kommer inte att bli någon massamling av fotbollspersonligheter. Till det har vi bl.a. Stora Grabbar. De invalda, eller dess efterlevande, kommer att som ett bevis på sin utnämning förevigas ett diplom. Tror säkert att man från vissa mediahåll är kritisk till urvalet. Därför är det viktigt med karenstiden och att reklam- och PR-intressen inte skall få styra urvalet. Det är också anledningen till att vi inte ens behövde fundera över "innenamn" som Zlatan och "Bojjan".

Owe Fröberg 2003

I kommittén ingår : 

SFS Hall of Fame-kommitté i november 2022
Jimmy Lindahl (sammankallande 2017-2022)
Anette Börjesson (2021-2022), Alf Frantz  (2017-2022), Jan Hansson (2022).

Utvalda av: Owe Fröberg( 2003-2016) & Bo Hansson (2003-2020), Anders Janson (2003-2004) och Lars Sandlin (2005-2018).

SFS Hall of Fame-kommitté i november 2023,
Jimmy Lindahl (sammankallande), Anette Börjesson, Alf Frantz.

Faktauppgifter: Jimmy Lindahl & Alf Frantz (2003-2007), Tommy Wahlsten (spelare 2008-2010), Owe Fröberg (kompletteringar 2003-2010, spelare 2011-2013, ledare 2009-2013). Uppgifterna gäller enbart fotboll (andra meriter kan förekomma, då under rubriken övrigt) och är, förutom ev. Avledsdatum, inte uppdaterade i efterhand.
 

Fakta och meriter för medlemmarna i SFS Hall of Fame

#1 Orvar Bergmark

Född: 16 november 1930. Avled: 10 maj 2004.
Moderklubb: Byske IF.
Allsvenska klubbar: Örebro SK 1949-1965 (147 matcher/3 mål), AIK 1955 (17/-).
Proffsklubbar: AS Roma 1962-1963 (2/-).
Landskamper: A (94/-) 1951-1965, 38 som lagkapten. B (2/-). Presslandskamper (5+3 matcher).
Meriter: VM-silver 1958, Guldbollen 1958, uttagen i världslaget 1958.
Ledare: Förbundskapten 1966-1970 (25-11-12), allsvensk tränare i Örebro 1961, 1971-1973, samt hösten 1978.
Övrigt: 1 VM-silver, 1 VM-brons och 3 SM i bandy.

"En placerings- och brytsäker ytterback som tillhörde den yppersta världseliten under 15 års tid. Bytte från landslags- till förbundskapten"

Moderklubb: Degerfors IF.
Allsvenska klubbar: Åtvidabergs FF 1971-1973 (52 matcher/28 mål), IFK Göteborg 1977-1979 (37/14), Örgryte IS 1983 (-/-).
Proffsklubbar: PSV Eindhoven 1973-1977 (51/27), Royal Standard de Liège 1979-1981 (37/14), AS Monaco 1981-1983 (49/16).
Landskamper: A (40/15) 1972-1980. Presslandskamper (1+0 match.)
Meriter: Guldbollen 1972 och 1974. Deltog i VM 1974 (4 mål) och 1978. Svensk mästare 1972, svensk cupmästare 1971 och 1979. Allsvensk skyttekung 1972. Holländsk ligamästare 1975 och 1976. Holländsk cupmästare 1974 och 1976. Belgisk cupmästare 1981. Fransk ligamästare 1982.

"Tillförde huvudspelet en ny dimension. Samlade, med detta som grund, mästartitlar i fyra olika länder. Efter karriären uppskattad och orädd expertkommentator i radio"  

Smeknamn 'Köping'

"'Köping' var vår förste komplette spelare. Svenska landslagets förste målskytt.  Landslagskarriären sträckte sig ända till 1924"

"Under de tre inledande decennierna var ’Fotbollsgeneralen' den store organisatören. Han hade även ledaruppdrag i FIFA, Svenska Ishockeyförbundet och AIK"

"Militärtjänst ändade rekordsviten på 332 allsvenska matcher i rad. Hans 252 allsvenska mål gäller fortfarande som rekord."

"Utsågs till världens bäste vänsterytter vid OS 1924. Ledde landslaget till tre VM- och OS-medaljer i rad. Uppskattad kommentator och tipsexpert ("krysch") i TV."

"Slitstark back som under tre decennier spelade minst i semifinal vid internationella mästerskap. Mångårig landslagslagkapten, liksom i det dominerande klubblaget Malmö FF, där han under 19 års tid spelade 600 matcher

"En fotbollskonstnär som blommade i IFK Göteborgs tröja, allra mest under säsongen 1982 med UEFA-cupfinal mot Hamburg som höjdpunkt"

"'Il Pompiere' är svensk fotbolls störste målskytt. Hans sätt att dominera straffområdet i Sverige, Italien och i landskamper var unikt”

"Tekniskt sett en av de största. Efter karriären blev han sportjournalist med den passande signaturen ’Dribbler’. För sin insats mot Danmark 1931 tilldelades han, som första fotbollsspelare Bragdguldet"

"Den stora föregångaren inom svensk damfotboll. Första proffset, första utlandstränaren. Både flest landskamper, och flest mål, som spelare"

”Den ene av det första decenniets två legendarer. ’Köping’ var fältherren - ’Börje’ bollgeniet och dribblern, men även skytten”

"I Milan och landslaget försåg ’Il professore’ Gunnar Nordahl med de målgivande passningarna. OS-guld 1948, VM-silver 1958. Spelarkarriären omfattade 40(!) säsonger”

”’Sigge’ var vår förste målvakt av världsklass. Med 50 landskamper var han under ett kvartssekel vår meste landslagsspelare. OS-brons 1924”

”Stabil och brytsäker mittback som personifierade den lojale lagspelaren. Inte minst bevisat av att han var lagkapten i 92(!) av sina 115 landskamper. Det senare var på sin tid ’världsrekord’ "

”1929-1975 byggde ’Hövdingen’ genom ’upplyst despotism’  upp Malmö FF från att vara ett division II lag till Europacupfinal. Ingick i landslagsledningen (UK) 1949-1960, sedan 1956 som ordf.”

"Fruktad centertank och målskytt. ’Svarte Filip’ vann den första allsvenska skytteligan på ’oslagbara’ 39 mål. Hans 329 mål för IFK Göteborg har endast överträffats av Torbjörn Nilsson"

"Bäst på alla positioner - en fotbollens tiokampare. Tredubbel allsvensk skyttekung
 som tog både ett och två steg bakåt – via mittfält till libero. Malmö FF:s störste kultspelare"

"Ett lag bestående av tio Liedholm vore, enligt 'Putte' Kock, oslagbart. ’Greven av Milano’ är ett karaktärsbeskrivande smeknamn på den aristokratiske vinodlaren från Valdemarsvik"

"När han vid VM 1950 stoppade Italien i Sao Paulo, blev han ’Rio-Kalle’ med svenska folket. Under en tioårsperiod dubbel OS- och VM-medaljör.

"Av Sveriges första 79 landskamper missade Anette, förutom de fyra första, bara fem. Som libero och lagkapten stod hon, under 14 års tid, för rutin och stabilitet”

”Kurre var den första renodlade yttern som som vann den allsvenska skytteligan. Hans målsinne förde AIK från division II till en allsvenskt medalj. Trots sin position har han bara fem övermän bland serie A:s målskyttar”

"Den lille engelsmannen ansågs vara en glädjespridare, som hade förmågan att ingjuta självförtroende i spelarna. Fakta är att det var ’hustomten’ som tränade laget till fyra VM- och OS-medaljer.

"På några månader avancerade ’Nacka’ från division III, via AIK:s reserver, presslandslaget och VM-brons, till spel i Inter. Där charmade ’den vajande majskolven’ publiken med dribblingar, och klacksparkar. Efter nio år, och ett VM-silver, tog livet i Milanosocieteten slut. Via bakgården på Sicilien, vände han åter till ’Bajen’och polarna på Söder”

”Den Buster Keaton-liknande bollartisten och oberäknelige bohemen ’Ekis’  var AIK:s första, och kanske största, ’smokinglirare’.  Han var även den första riktiga publikidolen - ja hela Sveriges gunstling. I debuten, mot IFK Göteborg, gjorde han fem mål. Bildade ihop med ’Putte’ Kock, en av tidernas främsta vänstervingar”

”Hård men stilfull mittback som efter framgångarna med IFK Göteborg spelade vidare på högsta Europanivå i Holland, Italien och England. I kvalmatcherna mot England, inför VM 1990, fick han epitetet ’mr 100%’. I matchen på Wembley erhöll han sex getingar - av femmöjliga!

”Ett strålande exempel på en ledare som utan pampfasoner är sprungen ur den Svenska folkrörelsetraditionen. I sin ordförandeposition avancerade Lennart hela tiden uppåt: AIK bandy, AIK fotboll, SEF, SvFF, UEFA och FIFA (vice). 2001 fick Lennart ge namn åt den nyuppsatta pokal, som tilldelas de Allsvenska seriesegrarna”

"Genom sin styrka, både hårdhet och kondition, och sitt spelsinne, var ’Gurra’ synnerligen effektiv som centerhalv (dagens innermittfältare) eller ytterhalv. Som landslagsledare, i en förbundskaptensliknande roll, lade han grunden till Sveriges kommande framgångar”

”En målskytt som snarare kännetecknades av snabbhet och spelintelligens, än av kraft. Gjorde 20 mål på 16 matcher 1966. I Feyenoord snittade han, under en femårsperiod, nära ett mål per match. För sina två mål i VM-kvalet mot Frankrike tilldelades han, som den tredje och senaste fotbollsspelaren, Bragdguldet”

”Målskytt i Örgryte och landslaget med Gunnar Gren som framspelare.
När Sverige, som andra icke-brittiska lag, besegrade England på Wembley 1959, hade Agne övertagit spelorganisatörens roll. ’The King of Wembley’ tilldelades som andre fotbollsspelare, och ÖIS:are!, Bragdguldet. Belönades även med Guldbollen och slutade trea i Ballon d´Or”

"Icke bara tidsmässigt sammanfaller ’Säffles’ karriär och öde med ’Nackas’ - de blev bara 41 resp. 45 år. Gunnar spelade bara två allsvenska matcher, i vilka han dominerade på ett sätt som sällan skådats. Dominansen fortsatte i Frankrike där den ende som kunnat konkurrera med ’Säffle’ i Olympique Marseille är Jean-Pierre Papin”

Spelarmeriter: Gefle IF 1889-1907, även om han i princip var skadad 1904-05. SM semifinal 1905, 1906; kvartsfinal 1904, 1907. Vann den Rosenska pokalen (som inte gällde SM) fyra år i rad 1899-1902 (1901 1-1 vs AIK, omspelet utgick).
Ledarmeriter: Ledamot av SvFF:s styrelse från bildandet 1904-1907, bildade Gefle fotbollsdistriktsförbund (Gästriklands) 1905, vice ordförande Gefle IF 1909-1929. Ledde och tränade laget under många år.
Övrigt: aktiv inom många sporter - SM-medaljör på 100m och 110m häck.

"En av 1890-talets mest kända idrottsmän, Carrick var den som tog initiativ till fotbollsspel i Gävle. Både som spelare och ledare var han den som bidrog till Gefles dåtida höga standard. Bl.a. erövrade klubben, efter tre inteckningar".

”Vid VM 1950 mot Italien visade ’PalJepSko’ ett spel av sällan skådat slag. Trots att Hasse bara spelade nio matcher, och som amatör, i Charlton var hans insatser, bl a hattrick mot Arsenal, avgörande för att klubben hängde kvar. Därför hedrades han med kaptensbindeln i sin avslutande match Anses vara klubbens bäste utländska spelare någonsin. Kom till serie A först i tionde omgången, utsågs ändå till ligans bästa spelare. Napoli betalade, med marginal, Atalanta den högsta övergångsumman någonsin. 2007 utsågs Napolis drömelva. Anfallstrion bestod av: Careca – Jeppson - Maradona.

"Fribergs främsta mål var att, enligt engelsk tradition, skapa enighet och ordnade förhållanden inom den unga svenska (fotbolls- och fri-)idrottsrörelsen. Tog bl.a. initiativ till bildandet av Örgryte IS. Skaparen av både Walhalla och Balders Hage. 1908-1917 var han samtidigt vice ordf. i SvFF:s och ordf. i SFIF:s styrelser”

Född: 29 oktober 1917. Avled: 15 oktober 1977.
Moderklubb: IF Sylvia. Allsvensk klubb: IFK Norrköping (223 matcher/ 9 mål) 1935-37, 1940-1950.
Landskamper: A (9/-) 1945-1948, 9 som lagkapten. B (2/-). Presslandskamper (0+5 [rekord] matcher).
Meriter: Lagkapten i samtliga 9 landskamper. OS-guld 1948, svensk mästare 1943, 1945, 1946, 1947, 1948, cupmästare 1943 och 1945.

"`Bian´ var född med kaptensbindeln på armen. Trots bara en tidigare landskamp, 1945, fick han bära bindeln vid OS-genrepet, och resten av sin fyra månader långa landslagskarriär. Sedan lämnade han tillbaka bindeln till dess ägare - Erik Nilsson”. Erik bar den under sina återstående 35 landskamper

Född: 26 juli 1917. Avled: 1 december 1998.
Moderklubb: Hörnefors IF. Allsvensk klubb: Degerfors IF (126 matcher/ 1 mål) 1942-1948.
Proffsklubbar: Atalanta BC (76/-) 1949-1951.
Landskamper: A (15/-) 1945-1948. B 2. Presslandskamper (1+0 matcher).
Meriter: OS-guld 1948, Guldbollen 1948.
Övrigt: Degerfors IF 1956-1957 division II. Tränare Örebro SK, IK Brage och Röros IL.

"En av de sista granithårda och oömma mittbackarna, som genom sina resoluta tacklingar höll rent inom straffområdet. Den förste som följde i broder Gunnars fotspår till Italien”

Moderklubb: Näsvikens IK. Allsvenska klubbar: GIF Sundsvall (50 matcher/13 mål) 1987-1989, IFK Norrköping (9/7) 1990.
Proffsklubbar: Parma AC (133/20) 1990-1995, Leeds United (19/4) 1995-1997, FC Zürich (3/-) 1996, Crystal Palace FC (13/-) 1998.
Landskamper: A (47/27) 1990-1995. OS (10/4).
Meriter: EM-brons 1992 (3 mål), VM-brons 1994 (3 mål), OS 1992 ¼-final (2 mål), uttagen i FIFA:s världslag 1994, Svenska Dagbladets bragdmedalj 1994 (VM-laget), Guldbollen 1990 och 1994. Italienska cupen 1992, Cupvinnarcupen 1993, UEFA Super Cup 1994 och UEFA-cupen 1995

"Trots allsvensk rutin var utvecklingen 1990 spektakulär. En imponerande vårsäsong innebar VM-spel och mål mot Brasilien. Tomas blev kvar i Italien, där hans genombrott sammanföll med Parmas. Vid nästkommande VM tog han plats i världslaget"

Moderklubb: Bohus. Allsvensk klubb: IFK Göteborg 1937/38 (1 match/0 mål).
Ledare: Djurgårdens IF 1952-1955, IFK Göteborg 1955-1959 och 1974-1987.
Meriter: UEFA-cupen 1982 och 1987. SM-guld 1954/55, 1957/58, 1982, 1983 och 1984. Svenska cupen 1979, 1983 och 1984.
Övrigt: Efter diverse ultimaklubbar följde: Örgryte IS 1935, IFK Göteborg 1936-38, Hälsingborgs IF 1939, Djurgårdens IF 1940-42, Örebro SK 1943-1944 och IFK Västerås 1945-47. Spelande tränare i Fristla IF 1948, Mariedals IK 1949-50 och Gustavsbergs IF 1951-52.

DEN AMBULERANDE GULDMAKAREN
Bernmar byggde upp tre väsensskilda klubbar från grunden till mästare. Eftersom hans gärningar, med tillhörande framgångar (vilka för de yngre helt okända), inte kan sammanfattas med några korta meningar, har vi valt att presentera en längre version om denne helt unika lagbyggare. Hans enda Allsvenska match spelade på Norra IP i Sandviken. P g a arbetet representerade han sedan ett antal föreningar i den näst högsta divisionen.

Djurgårdens IF
Under 1940-talet spelade ”Rövarn” ytterhalv i Djurgården. Djurgården hade bara spelat i Allsvenskan i två av de första 21 säsongerna. Från 1945/46 och framåt var laget lindansare med ytterligare ett år då  man var nere och vände i ”tvåan”. Efter Bernmareran har Djurgården bara varit utanför Allsvenskan elva säsonger (främst under 1980-talet) av spelade 56. I början av 1950-talet skapade han med hårda nypor, uppbackad av en kvartett med djurgårdshjärta: ”Sigge” Bergh, Birger ”Farsan” Sandberg, Gunnar Lundqvist och Karl ”Allison” Liliequist, det nya, och stabila, Djurgården - det som kom att kallas för Järnkaminerna. Inför säsongen 1954/1955 engagerade han den engelske tränaren, Hong-Kong kinesen, Frank Soo som med stenhård fysträning lade grunden till framgången. Bernmar satte sin prägel på laget utifrån sina egna kvalitéer som spelare: Hårdhet, närmast brutalt, i försvarsspelet och tyngd i offensiven, vilket kombinerades med tekniskt spel - men framförallt ett tufft spel över hela plan. ”Brutalitet” i form av ”Mysing” Pettersson, ”Cacka” Andersson och ”Sigge” Parling, teknik från Arne Larsson, Hasse Tvilling och ”Birre” Eklunds sida och ”Knivsta” Sandberg och ”Jompa” Eriksson bidrog med kraften och styrkan framåt. Samarbetet mellan Bernmar och Soo varade bara ett halvår, sedan tyckte Bernmar att han hade lagt grunden, en grund som andra fick slutföra och hyllas för.

IFK Göteborg
1950/51 spelade IFK Göteborg i division II och hörde sedan, under flera säsonger, till i den  Allsvenska bottenregionen och 1954/55 hängde klubben kvar på målskillnad gentemot GAIS. Redan innan djurgårdsguldet var bärgat kallades Bernmar in och ihop med tränaren Walter Probst föryngrade han laget, speciellt i anfallet (”Bebben” Johansson, Owe Ohlsson och Harris Mattiasson). Det resulterade att Kamraternas, i den s.k. Marathonallsvenskan 1957/58, första triumf på 16 år. När han väl byggt, och strukturerat, upp en fungerande och framgångsrik organisation så tyckte han att han hade gjort sitt och lät andra ta över. Han var inte mannen som ville stå i rampljuset och ta åt sig äran - även om det var han som var anledningen till framgångarna. På kort tid hade Anders Bernmar, med bara tre års mellanrum, och utan tidigare erfarenhet, byggt upp två i grunden väsensskilda klubbar från anonymitet till SM-guld, men det stannade inte där, ty . . .

Västra Frölunda IF
Det var inte enbart fotbollen som fick ta del av hans unika förmåga. 1957 hade Västra Frölunda aldrig legat högre upp än i division III. Bandyentusiasten ”Bittan” Johansson hade med tiden accepterat ishockeyn, som på två säsonger tog steget upp i högsta serien. Det blev en misslyckad säsong och mr Frölunda kontaktade, en i ishockey helt obevandrad, Anders Bernmar. Det var nu han ”ärades” med smek(ök?)namnet ”Rövarn”. Till division II-laget värvade han världsmästarna ”Sura-Pelle” Pettersson, Lars-Erik Lundvall och landslagsmannen Owe Sterner. ”Bittan” tycktes ha ett aldrig sinande förråd av bensinmackar i bakfickan. Till den allsvenska comebacken dök Kjell-Ronnie Pettersson, Gert Blomé och storstjärnan ”Uffe” Sterner. Till slut hamnade ”Vilda Västern” på samma poäng som mästarna Djurgården. Vid mötet mellan dem på Nya Ullevi noterades tidernas publikrekord – 21.807, som årets efteråt förbättrades till 23.192! Sen rullade det på och 1965 vann laget sitt första SM, men nu fanns Bernmar inte längre med. På sedvanligt sett hade smugit ut till vänster då den sista stenen var lagd. Och Frölunda? Dehade etablerat Göteborg i ishockeyns finrum är numera en institution inom svensk ishockey.

IFK Göteborg
Under början av 1970-talet hade IFK Göteborg fastnat i ”division II-träsket” varför Bernmar 1974, efter 15 års frånvaro, ombads att som fotbollsordförande få IFK-skutan på rätt köl igen - senare blev han en av de första som betitlades klubbdirektör. 1975 levde han upp till sitt smeknamn, då han värvade spelare som Torbjörn Nilsson, Ove Kindvall och Björn Nordqvist. På tre säsonger bytte han i princip ut hela truppen och 1976 vann man division II med åtta poäng. Detta lade, tillsammans med införskaffandet av t.ex. Ralf Edström, Olle Nordin och Sven-Göran Eriksson, grunden till 1980-talets internationella framgångar. Under denna andra period i IFK vann laget tre SM-guld, tre cup-guld och, framförallt, två UEFA-cup vinster. Klubben red, under många år, vidare på det som Bernmar hade byggt upp. Ett bevis på hans betydelse och kapacitet var att han inte efterträddes av en, utan av två, klubbdirektörer: Thomas Wernersson och Stig Fredriksson. Bernmar gav dem rådet att: - Slå vakt om spelarnas sociala trygghet och ställ upp för dem dygnet runt om så krävs” Enligt Gunnar Larsson var Anders Bernmars ledord just: - Hårt arbete för egen del och social trygghet för spelarna.

Sammanfattning
Efter sin aktiva karriär var Anders Bernmar, under 35 års tid, bara engagerad i fyra ledarprojekt vilka alla, på kort tid, utvecklades från en låg nivå till mästarnivå:
  Djurgårdens IF från låg Allsvensk nivå till SM-guld
  IFK Göteborg från låg Allsvensk nivå till SM-guld 
  Västra Frölunda IF från division II till SM-guld
  IFK Göteborg från division II till SM-guld och UEFA-cupseger

Ibland anses det att tränarens betydelse ofta överdrivs, men i fallet Anders Bernmar kan hans roll som lagbyggare inte nog överskattas. Han låg bakom fyra lagbyggen (tre i fotboll och ett i ishockey), vilka ALLA på kort tid resulterade i SM-guld.

” 'Rövarn' byggde upp det ”nya” Djurgården, som vann Allsvenskt guld 1955. Därefter styrde han upp, och föryngrade, IFK Göteborg och vann guld igen 1958. Efter att IFK fastnat i div.II, återkom han 1974 . . . 1982 vann de UEFA-cupen”

Moderklubb: (Strandbadens IF) Hammarby IF
Allsvenska klubbar: Hammarby IF 1966-1974 (169 matcher), GIF Sundsvall 1988 (1).
Proffsklubbar: FC Kaiserslautern 1974-1984 (266).
Landskamper: A (77 matcher, lagkapten i 4) 1968-1980, U (9), J (14).
Meriter: Guldbollen vinnare 1971 och 1978. Ballon d´Or: 1974/13:e, 1977/13:e, 1978/5:a och 1979/27:a. Utsedd till 1900-talets 22:a bästa målvakt i Europa. Deltog i VM 1970, 1974 och 1978. Semifinal i UEFAcupen 1982. Trea i Bundesliga 1979, fyra 1980, 1981 och 1982. Förlorade cupfinalerna 1976 och 1981.
Övrigt: Vid VM 1970-1974 höll Ronnie nollan i 392 minuter. Målvaktstränare i Hammarby IF och Malmö FF. Landslagsdebuterade då han var 19 år, spelade sin sista Allsvenska match 20 år senare. Den ende icke-tysk som har hedrats med en avtackningsmatch. Sonen Erland spelade 38 Allsvenska matcher för Hammarby IF och Assyriska FF. 2 P-landskamper.
Anmärkning: Strandbadens IF var inte en organiserad klubb. Beträffande hans spel i Malmö FF så finns han inte med bland pojklagsspelarna i MFF:s årsböcker.

”En reaktionssnabb och smidig målvakt som under hela 1970-talet var en av världens bästa. En av VM:s bästa målvakter, både 1974 och 1978”

Moderklubb: Göta BK.
Spel i högsta serien (Damallsvenskan från 1988): Trollhättans IF 1981-1985 (97 matcher/98 mål), Öxabäcks IF 1987-1988 (42/44), Malmö FF 1989-1998 (210/201). Totalt (349/343)
Landskamper: A (111/71)
Meriter: Näst flest internationella mästerskapsmedaljer (Pia Sundhage sju). OS: 1996 6:a. VM (inofficiellt): 1988 silver. VM: 1991 brons och 1995 EM (Europaturnering för landslag): 1984 Guld och 1987 silver. EM: 1989 brons och 1995 silver. Årets fotbollstjej/Diamantbollen tre gånger (rekord) 1984, 1988 och 1993. Svensk mästare (näst flest gånger) 1987, 1988, 1990, 1991, 1996 och 1967, cupmästare 1987, 1988, 1990 och 1997. Allsvensk skyttedrottning sex gånger (rekord) 1984, 1988, 1990, 1991, 1996 och 1997. Utsedd till 1900-talets 15:e bästa fotbollsspelare i Europa.
Övrigt: 1986 spelade hon med Kronängs IF i division II. FK U23 2008, tränare Malmö FF damer 1999-2002 och Husie IF 2004-2007. Instruktör på fotbollsgymnasiet i Malmö och ungdomsansvarig i Ldb FC. Vid VM 1991 gjorde Lena mål redan efter 30 sekunder mot Japan - fortfarande (2011) VM historiens snabbaste mål. Högsta målsnittet i landslaget av alla (0.64) - utom en med 3/2. Näst flest mål: Hanna Ljungberg 72, Pia Sundhage 71. Gjorde landslagsdebut i EM-finalen 1984. Samma år utsågs hon till både Årets spelare och Årets stjärnskott, vann Kristallkulan, skytteligan och förde Trollhättan till SM-final mot Jitex. Näst flest SM-tecken: Hanna Ljungberg sju, Anette Börjesson, Elisabeth Leidinge och Sofia Lundgren sex vardera.

”En konditionsstark spelare, med utmärkt spelsinne, som jobbade över hela plan. Näst flest internationella mästerskapsmedaljer, näst flest landskampsmål – men bästa snittet, flest skyttetitlar och näst flest svenska mästerskap, flest Diamantbollar”

”Kortväxt, 163 cm, startsnabb, rörlig och placeringssäker med en stark brottarkropp. Denna kombination gjorde ’Garvis’ till en av våra största målskyttar. Drygt 100 mål på Råsunda, nästan dubbelt så många som någon annan”

”Ett dribblingsgeni som gick i ’Garrincha’ och ’Nackas’ fotspår Tillsammans med parhästen Skoblar placerade han Olympique Marseille på den franska och europeiska fotbollskartan”

”Spexaren som vid VM 1994 lyfte och utsågs till näst bäst målvakt då han presterade ’Århundradets svenska idrottsögonblick’. Har vunnit flest SM och spelat flest landskamper av européer”

”Den allsvenske storskytten, placerade sig topp-två sex år i rad, sköt flest antal hattrick (22) och straffar (50) – alla i mål. Blev lika framgångsrik med pennan i hand ”

Född: 29 mars 1931. Avled: 19 februari 2002.
Moderklubb: Sils IF.
Allsvenska klubbar: Jönköpings Södra IF 1950-1954 (81 matcher/33 mål).
Proffsklubbar: Udinese Calcio 1954-1955 (34/14), SS Lazio 1955-1958 (101/31), AS Roma 1958-1961 (87/30) och Udinese  Calcio 1961-1964 (73/18). Totalt (295/93).
Landskamper: A (4 matcher/1 mål) 1951-1958, B (1/0) och U (1/0).  VM 1958 (1/0).
Meriter: Italiensk cupmästare 1958. Vann Mässcupen (UEFA-cupen) 1960/  1961. 2012 utsåg Forza Italian football Arne Selmosson till den tredje bäste  någonsin som spelat i de båda romklubbarna – före Siniša Mihajlovic.
Övrigt: Hyllades likt en Gud, då han förde Udinese från en obemärkt tillvaro till en andraplacering – lagets bästa någonsin. Han är den ende spelare som har gjort mål (fem stycken)  för både Lazio och Roma i Derby della Capitale. På våren 1958 gjorde han mål för Lazio och  på hösten för Roma. Med sina 81 mål är han delad femma bland svenskar i serie A.  I och med Selmossons inval ingår numera i Hall of Fame alla spelarna i den osannolika svenska septett som under 1950-talet var en dominerande del av serie A. Överflödets förbannelse innebar att det bara blev en match för ”Selmos” vid hemma-VM 1958. Avslutade karriären med att föra Skövde AIK division IV till, gamla, division II och Götene IF till division III.
 

”`Månstrålen´ var en av de framgångsrikaste svenskarna i Serie A - en storhet som inte fullt ut noterades i Sverige. Den ende som gjort mål för både Lazio och Roma i `Derby della Capitale`”

Moderklubb: Östers IF.
Allsvensk klubb: Östers IF 1964-1971 (76 matcher /14 mål) och 1973-1977 (103/11). Totalt (179/25). Proffsklubbar: Royal Standard de Liège 1971-1973 (41/3).
Landskamper: A (40/4, lagkapten i 2) 1967-1973, U (8/1), J (6/0). VM 1970 (3/0). Presslandskamper (2+0 matcher/1 mål).
Ledare: Förbundskapten Sverige 1991-1997 (44-23-20), manager Östers IF 1974-1984 och Tromsø IL 1988-1990.
Meriter: VM 1994 brons, EM 1992 ”brons”, Guldbollen 1969, Svenska Dagbladets guldmedalj 1994, TT:s idrottsledarpris 1992, 1993 och 1994, Stor Grabb, Svensk mästare som spelare 1968, som manager 1978, 1980 och 1981, Svenska cupen 1977. Tvåa i belgiska ligan 1973. De två säsonger som Tommy tränade Tromsø slutade laget trea och tvåa – lagets bästa placeringar någonsin.
Övrigt: Utvecklades från att vara en späd teknisk junior till en fysiskt grovjobbande mittfältsmotor. Trots sin slitstarka och självuppoffrande spelstil satte han alltid tekniken i högsätet. Höjde sig ytterligare en nivå under vintern 1969, vilket resulterade i en välförtjänt vinst av Guldbollen. Har verkat som expertkommentator på Canal+. Pappa Stig var ”Mr Öster”, medan brodern Peter blev Svensk mästare 1970, 1980 och 1981 – vann Svenska cupen 1977. Svågrarna ”Janne” Hansson, ”Kalle” Björklund och Karl-Axel ”Acke” Blomqvist nådde framgångar som spelare och/eller tränare – liksom deras barn ”Jocke” Björklund och landslagssprintern Linda Hansson. Tommy spelade ishockey i högsta serien.

”Den späde junioren utvecklades till en fysiskt grovjobbande mittfältsmotor. Trots det satte han alltid tekniken i högsätet. Med Karin Boye som inspiratör ledde han landslaget till både EM- och VM-brons”

Född: 11 september 1886 Avled: 12 oktober 1951
Ledare: Styrelseledamot SvFF 1917-1950, ledamot av dess VU 1944-1950. Ledamot av UK/ Uttagningskommittén 1918-1936 och dess ordförande (UK-chef, motsvarande dagens förbundskapten, och lagledare för landslaget i 138 landskamper) 1921–1936. OS 1924 (brons), VM 1934 (8:a) och OS 1936 (14:e). En av initiativtagarna till bildandet av, vad som senare kom att kallas för, ”Allsvenskan” liksom till Svenska serien Divisions 1/Serieföreningen (sedan 1952 SEF), var tillika dess förste ordförande 1928-1935.

Ledamot av Skånes idrottsförbunds fotbollskommitté 1911-1919 och styrelseledamot i Skånebolls styrelse (Skånes fotbollförbund) från bildandet 1919 till 1951. Ordförande i Hälsingborgs IF (bildad 1907) från 1908 till sin Avled 1951. Med ”Bill” som lagledare, och teknikansvarig, spelade Hälsingborgs IF SM-final 1914 och 1918 samt semifinal 1919 och 1921. Det följde man upp genom att vinna Allsvenskan fem gånger: 1928/1929, 1929/1930, 1932/1933, 1933/1934 och 1940/1941. Under Allsvenskans första 19 år vann Hälsingborgs IF 14 medaljer (då åkte man ändå ur ett år och spelade två år i division II). Hälsingborgs IF vann 1941 den nyinstiftade Svenska cupen.
Ledamot av Idrottsförbundet Olympia (Hälsingborgs IF, IFK Hälsingborg och IS Göta) 1909-1951. Vice Ordförande 1909, ordförande 1910-1924 och vice ordförande 1924-1951.

Övrigt: En av 1900-talets första halvsekels största fotbollsledare och förgrundsfigurer. Hans 138 landskamper som ”förbundskapten” överträffas bara av Lars Lagerbäcks 161. Av dessa var dock 58 stycken som ”Lars-Tommy” och 103 som ensam ansvarig.

”Bill” skötte, i princip ensam, även Skånebolls verksamhet. 1915 var ”Bill” avstängd i två månader, för att han i hätska ordalag protesterat mot SvFF:s ”lottning” av Svenska serien. Han bildade 1926 Helsingborgs brottarklubb. Under sin storhetstid drog ”Bills” offensiva och tekniska skapelse rekordpublik på de flesta allsvenska fotbollsarenor, varvid uttrycket ”Mjölkkossan” myntades.

”Bill” hade ingen egen aktiv karriär men ägde, utöver fingertoppskänsla för talanger, gott sinne för taktik och strategi. Inspirerad av fotbollstänkaren ”Ceve” Linde skapade han ”Hälsingborgs-systemet”. Det innebar att ytterhalvorna markerade motståndarnas yttrar, att centerhalven fick mer offensiva uppgifter medan ytterbackarna tog markering bakom denne. Det blev en idealisk innovation som lade grunden till föreningens nära 20-åriga dominans.

Han var döpt till John, men eftersom han aldrig kallades annat än ”Bill” så trodde gemene man att detta var hans riktiga namn. Hans smeknamn var annars ”Disponenten”. Båda namnen härrör sig från hans civila yrken, där ”Bill” var hans signatur då han skrev i bl a HD och DN.

”`Bill´ var den meste fotbollsledaren under 1900-talets första hälft. SvFF styrelse i 34 år, meste FK 138 lk, OS-brons 1924. Skapade Hälsingborgssystemet vilket, i förlängningen, skapade `Mjölkkossan´ 5 guld och totalt 14 medaljer på 17 Allsvenska säsonger”. Ordförande i 43 år”

Född: 19 mars 1928. Avled 21 december 2014
Allsvenska klubbar: IFK Norrköping 1950-1965 (321 matcher/1 mål).
Landskamper: A 1955-1965 (53/1, lagkapten 22 gånger. Förlorade 12 landskamper, av 30 tävlingslandskamper förlorades bara 4), B (4/0). Presslandskamper (1+1 matcher).
Meriter: VM 1958 silver (0/0). Svensk mästare 6 gånger 1951/1952, 1955/1956, 1956/1957, 1960, 1962 och 1963. Vann 13 medaljer (av 16, delat rekord). Guldbollen 1957, Ballon d´Or 1963 (21:a).

Övrigt: 1963 rankades Sverige som etta i Europa och Åke, 35 år, som en av världens bästa mittbackar. Det senare gäller även under det decennium som han spelade i landslaget. På den tiden kunde man bara vinna Guldbollen en gång, annars kanske han hade gjort en ”Zlatan”? Till en början spelade Åke högerback med ”Julle” Gustavsson som centerhalv. När ”Julle” flyttade till Atalanta sommaren 1956 flyttades ”Bajdoff” in som centerhalv. När ”Putte” Kock plockade in ”Bajdoff” i landslaget, för de tre sista matcherna 1955, hade ”Julle” 35 matcher som centerhalv. Ändå placerade ”Putte” ”Bajdoff” som centerhalv och ”Julle” som högerback. ”Bajdoff” var ”Puttes favoritspelare, men då ”Putte” fick silkessnöret så ifrågasattes även ”Bajdoff”.

Kanske var det hans civilkurage och ärlighet som låg honom i fatet. Flera gånger prövades andra spelare, men i slutändan var det ändå ”Bajdoff” som stod där på plan. Han bröt benet på hösten 1957, men kom igen. Ändå sidsteppades Guldbollenvinnaren hela 1958 och i VM föll valet på den sent hemplockade ”Julle”: - Det är klart att jag blev besviken, och enligt ”Putte” Kock var det: - Svensk fotbolls största misstag genom tiderna. En som däremot var tacksam var ”Garrincha” som hade mött ”Bajdoff” 1957. I VM-play-offmatcherna mot Schweiz 1961, vilka resulterade i dubbla förluster, upprepades ”misstaget” – ”Julle” fick spela i stället för ”Bajdoff”. 1962 fick Sverige sin förste renodlade förbundskapten och ”Bajdoff” var även dennes, Lennart Nyman, favoritspelare.

Det fanns en trygghet och en aura runt Åke - han var den självklare lagkaptenen och ledaren på plan. Hans eleganta och smidiga spelstil (höll upp med fotbollen från 15-18 års ålder för att syssla med gymnastik), glidtacklingar (tuffa tacklingar bakifrån godkändes på ett helt annat sätt än i dag), starka huvudspel och blick för spelet innebar att han, på egen hand, kunde vända en glidtackling till en kontring i samma moment, vilket inte var så vanligt bland dåtida centerhalvor.

Kuriosa: Tack vare sin karisma anlitades Åke som hårmodell och kunde beskådas på landets frisersalonger. Spelade närmare 600 matcher med ”Zamora” Nyholm bakom sig i målet. 1950/1951 och 1955/1956 spelade Åke ishockey med IFK Norrköping i högsta serien. 1951 spelade han en landskamp och hade anbud från dåtidens suverän Djurgårdens IF: - Hade man haft inomhushallar på 1950-talet så hade jag nog koncentrerat mig på ishockey istället för fotboll! Han spelade även handboll, i dåtida, division III, med Norrköpings FK.

"Åke var den självklare ledaren på plan med en elegant och smidig spelstil kombinerat med glidtacklingar och starkt huvudspel. Spelförståelsen innebar att han kunde vända en glidtackling till en kontring. Har flest Allsvenska medaljer, 13 stycken"

”Slitstark mittfältsdynamo i Malmö FF, landslaget och internationellt. Från sin centrala position dominerade han spelet även i Benfica, Napoli och Roma. I stället för en ren tränarkarriär har Jonas specialiserat sig på talangutveckling”

Spelare: IFK Göteborg 1908-1911
Ledare: Styrelseledamot SvFF 1921-1950, UK-ledamot (Uttagningskommittén) 1921-1936, ordförande 1937 (”förbundskapten”:  2 vinster, 1 oavgjord och 5 förluster - kvalade in till VM 1938), ordförande, och chefsinstruktör, i TK/Tekniska kommittén 1931-1950. IFK Göteborg: Ordförande 1920, sekreterare 1928-1930, kassör 1910-1911, klubbmästare 1917-1919 och 1921, adjungerad 1922 och revisor 1907. IFK Göteborgs förste ordförande i fotboll 1931-, lagledare/manager 1917-1922 Svenska serien: vinst 1916/1917, 1918 och 1919. SM: seger 1918, semifinal 1917 och 1920) och 1928-1936 (medalj alla nio åren, guld 1934/1935).
Övrigt: SvFF:s chefsideolog Carl Vilhelm Linde föddes i Malmö, men flyttade först till Göteborg och sedan till Uddevalla där han 1905 var med om bildandet av IFK Uddevalla. Han värvades 1908 till IFK Göteborg och ingick, som ettrig och snabb vänsterytter, i klubbens A-lag 1908-1911 – han spelade dock ingen match i Svenska serien. Han vann DM i fotboll och bandy med både IFK Uddevalla och IFK Göteborg.
”Ceve” var vår första stora fotbollsanalytiker och som ordförande, och chefsinstruktör, i TK kunde han genom sin position, och uppbackad av Idrottsbladet/IB utmana de gängse idéerna om spelutveckling och strategi. Genom att enrollera utländska tränare från främst Österrike, Ungen, men även England, innebar dessa kontinentala influenser att svensk fotboll utvecklades mer mot den centraleuropeiska.
Med hjälp av bl a: ”Gurra” Carlsson och Harry Lundahl resulterade detta i en utbildning av tränarinstruktörer, vilket lade grunden till den svenska storhetstiden: VM 1938 4:a, OS 1948 1:a, VM 1950 3:a, OS 1952 3:a och VM 1958 2:a! VM 1954 och OS 1956 ”avstod” vi som bekant.
Som representant för ”Göteborgsskolan” kom han i konflikt med Stockholm, förbundet och Anton Johansson. Det utmynnade bl.a. i att Sverige (eftersom ”Ceve” förlorade maktkampen med 13-3) inte deltog vid OS 1928.
”Ceve” låg bakom bildandet av flera förbund och föreningar i Göteborg och Skåne. Han bildade Göteborgsalliansen 1919 och Idrottsjournalisternas klubb i Göteborg 1922. Han var även en av initiativtagarna till bildandet av Svenska serien Division 1/Serieföreningen (sedan 1952 SEF).
”Ceve” var med och bildade Internationella bordtennisförbundet och var Sveriges första styrelseledamot. Han var Svenska bordtennisförbundets förste ordförande 1926-1928 och även styrelseledamot i AB Tipstjänst 1934-, AB Fotbollsstadion (Råsunda) 1937-, Svenska boxningsförbundet 1919-1920, Skånes bandyförbund, Skånska automobilklubben, Göteborgs brottningsförbund 1931-, Göteborg fotbollsförbund 1933- och ordförande i IFK Malmös fotbollssektion 1922-1928. Sekreterare i Bohuslän-Dals idrottsförbund 1906-1908 och i IFK Uddevalla 1905-1908. I de flesta sammanslutningarna var ”Ceve” den stora organisatören. Dessutom var han tävlingsledare i diverse idrotter.

”Ceve” var en av Sveriges mest produktiva sportjournalister: redaktör för Nordiskt idrottslif 1911-1913 och gav ut tidningen Idrott 1914-1916. Han var IB:s Göteborgsredaktör 1916-1922 och 1929-, Malmöredaktör 1923-1928. Han skrev ett antal böcker bl a: ”Allt om fotboll”, ”Pojkarnas fotbollsbok” och ”100 moderna metoder för fotbollsträning”. Han har dessutom ansvarat för inspelningen av idrottsfilmer.

”Ceve” var den som först implementerade idén om, och fick svensk fotboll med sig, att vi skulle arrangera VM 1954 eller 1958.

”Som svensk fotbolls store chefsideolog låg `Ceve´ bakom den svenska tränarutbildning som lade grunden till vår storhetstid med fyra medaljer och en fjärdeplacering på fem mästerskapsstarter. Den fick sin epilog på hemmaplan, vilket även det var en idé från `Ceve´”

Född: 17 oktober 1906. Avled: 14 december 1982.
Ledare: Ledamot SvFF UK (uttagningskommittén) 1956-1961. IFK Norrköping: ordförande 1952-1955, kassör 1938-1947, lagledare 1939-1956.
Meriter: Svensk mästare 7 gånger 1942/1943, 1944/1945, 1945/1946, 1946/1947, 1947/1948, 1952 och 1956. Ett litet silver och två brons. Svenska cupen seger 1943 och 1945, finalister 1944 och 1953.
Övrigt: - Från Nordmännens raseri bevare oss milde herre Gud, bad man i de nordfranska klostren då vikingarna härjade längs kusten vid dagens Normandie och ända in till Paris. Under 1940-talet höjde man nog på samma sätt rösten längs Norrlandskusten (från Haparanda via Boden (Vittjärv), Umeå (Hörnefors), Skellefteå, Kramfors och Härnösand, med en sväng in till Östersund och Ljusne) och i de djupa skogarna på småländska höglandet (som i Emmaboda och Nöbbele) när ”den gamle svarten”, i form av ”Nalle” Halldéns Chevrolet-38, puttrande närmade sig. Då ringde man i kyrkklockorna medan prästerna kved och bad till högre makter om att: -Från Norrköpings värveri, bevare oss milde herre Gud, varpå de från predikts-stolarna mässade ut att: - Låsen Edra söner in, ty tobaksmånglaren äro här för att bort dem röva.
Märkt av polio som barn blev han i stället ledare. Först basade han Norrköpings Södra BK och var sedan mycket nära IK Sleipner, men några inom den åttafotades led var emot detta. I stället blev det IFK vilka då spelade andrafiolen i ”Peking”.
Tillsammans med Torsten Johansson och ”Sigge” Andersson bildade man en välbalanserad trio som lyfte ”Snoka” upp i Allsvenskan och ett par år senare i dess topp. Där blev man kvar under två decennier i hård konkurrens med ”Nalles” ständige antagonist Eric Persson och dennes MFF.
”Nalle” inledde med att sanera IFK:s finanser. Därefter förändrade han sättet som klubben arbetade med spelarrekryteringen. Han vände bort blicken från läroverket, som varit IFK:s naturliga rekry-teringsbas. Med polismästaren i ryggen, som blivande arbetsgivare för immigranterna, inledde han sina långa bilresor där han, inte enbart i ovan relaterade orter, genom sitt väl utbyggda kontaktnät ”snokade” efter nya och okända talanger vilka tog sig hela vägen till blågult.
Även om det de facto var Johansson som var ansvarig för tränarrekryteringarna, så var det under ”Nalles” ledarskap som IFK enrollerade tränare från Österrike och Ungern. 1930-talets stora producenter av framgångsrika tränare: Karl Adamek blev kvar i sex säsonger medan hans föregångare Lajos Czeisler stannade i hela åtta säsonger innan locktonerna från AC Milan blev för starka.
Kuriosa: Speciellt efter att ”Nalle” Halldén blivit ledamot i UK, kom hans kontroverser med Eric Persson i dagen. Nu när båda storklubbarna var representerade i UK kunde schackrandet börja. Det kom speciellt i dagen i samband med uttagandet av VM-truppen 1958.
Vid en av landslagets träningsmatcher i, och emot en kombination från, Göteborg, gjorde den inlånade Bror Mellberg en stormatch. Problemet var att han inte var med i den redan uttagna 22-mannatruppen. Eftersom UK var överens om att AIK:aren måste ingå iden så återstod bara frågan: Vem skulle få stryka på foten?
Närmast till hands låg de båda ungdomarna Torbjörn Jonsson 22 år från IFK Norrköping eller ”Janne” Ekström 20 år från Malmö FF. Eftersom varken ”Nalle” eller Eric ville ge upp ”sin” spelare, så löste man problemet genom traditionell svensk kohandel. Båda fick åka hem med sina redan utprovade VM-kostymer över armen. Vakansen löstes genom att de i stället plockade in en tredje målvakt i form av Ingemar Haraldsson.
Detta är den officiella versionen – men stämmer den? Nej, sanningen var en helt annan.
”Kalle” Svensson hade i flera år haft problem med ryggen, vilket UK inte tog på allvar. När problemen ställdes på sin spets tvingades man inse att det behövdes en tredje målvakt. Det naturliga hade varit ”Zamora” Nyholm, som under flera år hade varit back-up till ”Kalle”.
Eftersom IFK Norrköping redan hade fem spelare med i truppen så slog Eric Persson bakut. Trots George Raynors kritik så skickades de båda ungdomarna hem. UK ansåg att Mellbergs spelartyp redan fanns i truppen, men för att mörka ”Kalles” problem så tog man högst tillfälligt, uppbackade av en ovetande stockholmspress, till denna nödlögn – en tillfällighet som varat i 57 år.

”`Nalle´ lyfte IFK Norrköping från en undanskymd plats som stadens andralag, till att under två decennier dominera svensk klubblagsfotboll.  Han hade näsa för att, med god hjälp av ett synnerligen väl utbyggt nätverk, ”snoka” upp talanger i de lägre serierna”

”På bara några år gjorde Kurt en remarkabel klassresa:  Från `en i mängden´, med en till synes oteknisk kantighet, placerades han där han gjorde ”minst skada” i ett division sju-lag i den värmländska urskogen - till ett, även på plan, elegant och aristokratiskt modelejon som runt 1970 höll absolut världsklass. Med en underbar teknik gav han brassesparken ett svenskt ansikte”

”Världens bästa målvakt stod under 22 säsonger i landslagets mål  och dominerade sitt straffområde på ett sätt som innebar  att hennes medspelare kunde ligga högre upp på plan.  `Lappen´ vann 15 SM-medaljer på 17 säsonger.  Har därefter, under 20 års tid, fört sina erfarenheter vidare”

”`Bjärred´ var en av världens främsta mittbackar.  Hans fältherreegenskaper, och brytsäkerhet, kom väl till pass i samarbetet med den snabbe Joachim Björklund.  Hans enda mål för Bayern München är ett av klubbens mest klassiska

”Med excellent teknik och välutvecklad spelintelligens dominerade `Mona-Lisa´ spelet runt mittcirkeln. Hans långa precisa crossbollar var en av nycklarna då Sverige vann guld vid OS 1948 och tog brons vid VM 1950”

Meriter: 1919 blev han, Wilhelm Friberg och Clarence von Rosen, utsedda till SvFF:s första tre ständiga medlemmar

”Kornerup var Sveriges första FIFA-ledamot och dess vice ordförande. Vid SvFF:s bildande var han dess första vice ordförande, därefter ordförande. Vid OS 1908 var han Sveriges första `förbundskapten´”

Kuriosa: Martin trodde att övergången till Roma skulle bli ett lyft i karriären. Sanningen var att Roma hade tvingats att släppa iväg Abel Balbo, Argentina, och Daniel Fonseca, Uruguay, till Copa América. Som uppbackning till sina kvarvarande forwards ville Roma låna Martin av Borussia M. Eftersom BM inte ville släppa sin målskytt så blev det i st en övergång. Det blev bara tre matcher för en ”irriterad” Martin. Därför blev det, trots allt, en utlåning men åt andra hållet. En skada i en träningsmatch tvingade Martin att avstå resten av säsongen. Det visade sig vara en förslitningsskada i ländryggen som innebar att även hans karriär gick i stöpet. ”The Riversiders” stämde försäkringsbolaget som hävdade att ”normalt slitage” kunde ha varit en bidragande faktor. Den första domen gavs till förmån för klubben. Men 2005 upphävde appellationsdomstolen domen och återremitterade den till lägsta instans. Eftersom den ansåg att spelaren förmodligen redan var ”skadat gods” så dömde High court till bolagets fördel med 4 miljoner £. Efter karriären har Martin ägnat sig åt agentverksamhet, MD Management, och sitt eget klädesmärke. I sitt stall har han bl a ett 15-tal svenska utlandsproffs – de flesta på landslagsnivå. Hans klädeskollektion saluför under märket ”Dahlin” skor, jackor och speciellt skjortor. Det senare i samarbete med klassiska HEAB/Hestra AB - grundat 1919.

”Aggressiv straffområdesspelare och målskytt. Med sina 16 poäng, varav 11 mål, var han en av de stora anledningarna till att Sverige både kvalade in till VM 1994 och väl där vann bronset”

”Slana” är med sina 193 mål, 1924-1939, Allsvenskans näst meste målgörare genom tiderna. Han vann skytteligan tre gånger med den i dag fjärde, femte och sjunde mesta noteringen av antal mål. Han är den näst yngste allsvenska skyttekungen – en av bara två tonåringar. Radarparet Carl-Erik, även kallad ”Nick-Kalle”, och Sven Rydell (H-o-F #10 och Bragdguldet 1931) gjorde tillsammans 335 mål och låg bakom Örgryte IS dubbla Allsvenska segrar, vilka då dock saknade SM-värdighet. Carl-Erik gjorde 260 matcher, näst flest i Örgryte IS

Liten och kvick måltjuv som mot Finland 1974 blev inbytt i 50:e minuten. Tre minuter senare  gjorde hon, via en tåfjutt, Sveriges första landslagsmål någonsin. Ann vann, inofficiella, EM- brons 1979 och EM-guld 1984. Ann blev den första ”Stora Tjejen”. 1974-1984 spelade Ann sex  SM-finaler och förlorade alla! Slutade karriären 1984 - året efter vann Hammarby sitt första SM. Sex seriesegrar och fyra andraplatser på olika nivåer. Gjorde 72 mål på 90 Allsvenska matcher.  Som 12-åring gjorde hon 140 mål på 35 matcher.

Moderklubb: Kirsebergs IF t o m 1976.
Klubbkarriär därefter: Malmö FF (1977-82), Rangers FC (1982-85), IFK Göteborg (1985), Young Boys (1985-87), Bayer Uerdingen (1987-88), Atalanta (1988-89), Hellas-Verona (1989-93), Malmö FF (1993-95), Young Boys 1995- 97, Kilmarnock (1997), Dumbarton (1997), Cowdenbeath (1997), East Fife (1998), Pollok (1998- 2000) och Hamilton AFC (2000).
Landskamper: 3 pojk-, 16 junior- och 8 ungdomslandskamper (1976-84) samt 56 A-landskamper/13 mål (1980-89).
Övriga meriter: vann svenska cupen med MFF 1980, spelade med i Europacupfinalen 1979 samt i världscupfinalerna 1979/80. Stor Grabb 1984 och vinnare av Guldbollen 1986. Dessutom ligamästare 1986 och cupmästare 1987 i Schweiz. Kuriosa: Uppväxt i Malmö med sju syskon. Bara 11 förluster på sina 56 A-landskamper där han spelat 4594 minuter, d v s ett snitt på över 82 minuter/match (att jämföras med t ex Zlatans 74 min/match). Systerson till Börje Persson som spelade i MFF:s första mästarlag 1944 och sedan i AIK. Robert deltog 2011 i SVT:s Mästarnas Mästare.

Pådrivare och lagspelare som med sin inspirationskraft var ovärderlig på mittfältet. Han hade bara spelat 14 Allsvenska matcher inför Europacupfinalen 1979, för vilken laget tilldelades Bragdguldet. 1986 erhöll `Robban ́ Guldbollen, f ö som tredje Kirsebergare. 1980 debuterade han i landslaget där det bara blev 11 förluster på 56 landskamper. Där hade han en blandad karriär och kom, trots kvalspel, inte med till VM 1990. Efter cupguld och stort silver med Malmö FF blev det tre år i Glasgow Rangers, varpå hans karriär gick via Göteborg, Young Boys (ligavinst), Bayer Uerdingen och Atalanta innan den landade i Hellas Verona. Avslutade i MFF (lilla silvret) och Young Boys. Var han än spelade var han enormt populär för sin glöd och intensitet. Trots bara en enda säsong i Super League, utsågs han till Schweiz populäraste  idrottsman - alla kategorier.

”Svennis” inledde sin tränarkarriär som assisterande till Tord Grip i Degerfors. När hans mentor lämnade för landslaget 1977 så tog `Svennis ́ över. Två år senare uppmärksammades han av IFK Göteborg. Han ledde klubben till seger i UEFA-cupen 1982 och med SS Lazio i, den sista, Cupvinnarcupen 1999. Han har vunnit mästerskapstitlar i Sverige (Göteborg), Portugal (SL Benfica) och Italien (Lazio). Han har även verkat som tränare/manager i bl a Roma, Fiorentina, Sampdoria och Manchester City, innan han avslutade med fyra säsonger i Kina. 1998-2011 återförenades han med Tord Grip. Förde, som första utländska FK, England till tre raka kvartsfinaler: VM 2002, EM 2004 och VM 2006. Missade slutspelet 2010 med Mexiko, men fick  i stället leda Elfenbenskusten i Sydafrika.

"Varje lagledares önskedröm – en spelare som alltid blev en förstärkning på den position han
tilldelades och därmed bidrog till både OS-guld och VM-brons. Trots alla sina idrottsmeriter ansåg han själv att den största bedriften var hemresan från Rom till Hörnefors. 350 mil med fru och full packning inne och på bilen – i en Fiat 500."

"Lyckades genom styrka och beslutsamhet vända sin egen karriär uppåt igen och blev när Sverige
grävde guld i form av brons en avgörande målgörare, varje mål saluterat med målgesten – ”Sheriffen”.

"En ledare av den gamla stammen som med finurlig envishet och en match i taget tog Östers IF från lägsta småländska serien till allsvenskt guld och som med egna idéer också var med och utvecklade svensk klubbfotboll"

"Stilbildande kraftfull högerback med ledaregenskaper och med ett mäktigt tillslag på bollen
som gagnade hans klubblag HIF och AIK såväl som landslaget vid OS-bronset 1924."

En kompromisslös halvback med attityd som i klubblaget Djurgården blev den ursprungliga
Järnkaminen och i landslaget var starkt delaktig i VM-silvret 1958.

Långbent, långhårig och löpstark mittfältare som efter UEFA-cupguldet 1982 blev en mycket omtyckt spelare i Atalanta och senare även populär som expertkommentator av svenska TV-tittare.

Som lagkapten och mittfältsmotor ledde hon sin enda klubb Umeå IK in i en storhetstid och var tillika tongivande i landslaget som gav tre VM- och EM-medaljer.

Var en pionjär i rollen som en av Örgrytes stiftare och blev som teknisk centerforward
den spelande länken mellan skotska läromästare och klubbens tidiga dominans.

Hårt jobbande och löpstark balansspelare som med rätt insats i rätt sammanhang
nådde internationella framgångar och för alltid blivit Mr Europa Cup i München.

Många tränares önskespelare som gav och tog en smäll för laget
Priset var flera allvarliga skador men gav också titlar i fem olika länder

En mycket respekterad spelare utrustad med en unik målkänsla som tog honom till stora titlar
i stora klubbar toppat med svensk fotbolls enda Guldsko.

Ett litet kraftpaket med närmast medfött målsinne som blev avgörande för Umeå IK:s
framgångar och även gjorde henne till Svarte Filips jämlike.

 

Närmast synonym med enda klubben Sleipners storhetstid och avgudad
 på hemmaplan. I landslaget genombrott som tonåring men sedan sällan uttagen
och därför bara 25 landskamper på 15år.

Under många år försvarsklippa i Norrköping, landslaget och Italien i en karriär som gav både SM-
guld, OS-brons och VM-silver och följdes av 14 raka säsonger som tränare i eliten.

Är en stor föregångare inom damfotbollen: först med spel mot Danmark 1971;
först som elittränare 1978; först som förbundskapten 1988; enda kvinnliga
 förbundskaptenen vid första VM 1991.

.En damfotbollens pionjär med den unika bedriften att ha varit både utespelare
 och målvakt i både landslag och mästarlag, följt av ett livslångt engagemang på såväl
klubb-, distrikts- som nationell nivå.
 

Under tre decennier delaktig i det mesta i svensk fotbolls utveckling
– som elitdomare, styrelseledamot, landslagsledare – och sporthandlare.

Som pådrivande halvback ofta ansedd som Malmö FF:s störste under klubbens första storhetstid. Karriärens topp blev OS-guld 1948 i en ny roll och att bli Skånes första utlandsproffs.

Teknisk och kreativ mittfältare som fick växa långsamt i Halmstad för att senare
bli en färgstark världsspelare i Arsenal med dubbla ligatitlar.

Liten men mycket stor spelmotor i både klubblag och landslag som 1980
blev den första ”Årets Fotbollstjej” och nyckelspelare för EM-guldet 1984.

Vann två Diamantbollar genom att göra det svåra till enkelt som målgörare och med 2003 som topp med VM-silver och plats i VM:s All Star Team.

Klubbkarriär: ungdomsspel för Haga IS (1908) och IF Hermes (1909-1913), IFK Göteborg (1913-1914), Örgryte IS (1915-1930). Debut i Svenska serien 11 oktober 1914 mot Djurgårdens IF borta, 3–7, som vänsterinner. Allsvensk debut 3 augusti 1924 mot Hammarby IF hemma, 5–1, som centerhalv.
Landskamper: 41 A-landskamper (0 mål) 1915- 1928. A-landslagsdebut 6 juni 1915 mot Danmark borta, 0–2, som högerhalv.
Övriga meriter: OS-brons 1924. Stor Grabb 1926. Vinnare Svenska serien 1921,1924. Allsvensk seriesegrare 1926, 1928.
Övrigt: Hamnade i IFK Göteborg när hans tidigare klubb Hermes gick upp i IFK. Där blev det bara B-lagsspel, även om han i ett reservbetonat A-lag fick debutera i Svenska serien hösten 1914. Han lämnade då IFK för Örgryte 1915 och blev där ordinarie under 15 år. Under huvuddelen av tiden var han centralfigur i den klassiska halvbackstrion Klingström-Friberg- Helgesson.
Friberg var en elegant spelare med stor aktionsradie, dessutom både tekniskt och taktiskt en av de bästa. Klubbmeriterna inskränker sig dock till fyra seriesegrar eftersom högsta serien ännu inte var kvalificerande för officiellt mästerskap. Dessutom vinnare av distriktsturneringen Svenska Fotbollsveckan 1919 och 1921. Friberg var en ledartyp och var lagkapten såväl i klubblag som landslag (vid 30 tillfällen). Landslagskarriären spänner över hela fjorton säsonger, 1915-1928, och han ingick bland annat i OS-bronslaget i Paris 1924. Ansvarade i slutet på sin aktiva tid för träningen i klubblaget och fortsatte även därefter i många år som instruktör, lagledare och styrelsemedlem.  

De viktigaste positionerna i ett lag på 1920-talet var centerhalven och lagkaptenen. Sven Friberg hade båda och ledde sitt klubblag Örgryte till fyra seriesegrar och landslaget till OS-brons 1924.

Född: 14 april 1917. Avled 31 augusti 2009.

Moderklubb: Huskvarna IF (-1937)
Klubbkarriär: IK Tord (1937-1939), Örgryte IS (1939-1940), IFK Norrköping (1940-1952). Allsvensk debut för Örgryte IS 3 september 1939 mot IK Brage borta, 2–2, som målvakt.
Landskamper: 19 A-landskamper (0 mål) 1947- 1951. 2 B-landskamper (0 mål) 1939-1946. A-landslagsdebut 15 juni 1947 mot Danmark borta, 4–1.
Övriga meriter: OS-guld 1948. VM-truppen 1950. Stor Grabb 1948. SM 1943, 1945, 1946, 1947, 1948 och 1952. Cupen 1943 och 1945.
Övrigt: Torsten Lindberg var en stor och kraftfull målvakt som spred lugn och dominerade i luftrummet. Seriedebuterade i Huskvarna IF som 17-åring i div II säsongen 34/35 mot Landala borta på Ullevi. Efter tre säsonger gjorde han den omöjliga övergången till Jönköpingsklubben Tord i samma serie. Här var han två säsonger innan han lockades till Örgryte. Under sitt första allsvenska år 39/40 blev det totalt 13 matcher. Han hann också debutera i B-landslaget innan han tvangs återvände till Huskvarna eftersom han inte funnit något arbete i Göteborg. Karriären tog en ny vändning, när IFK Norrköping hörde av sig. Här blev han under 12 säsonger klubbens obestridlige målvakt och spelade totalt 449 A-lagsmatcher, varav 243 i Allsvenskan. Vann sex SM och två cupfinaler (dock ej medaljerad 1945). Fick 1952 Fotbollförbundets guldmedalj, men nekades mästerskapsmedalj. Erhöll aldrig Guldbollen, men var tvåa efter Olle Åhlund i omröstningen 1951. I A-landslaget fick han länge stå tillbaka för Sven Bergquist och Gustaf Sjöberg. Debut kom som 30-åring och han spelade därefter ytterligare 18 landskamper de närmaste fyra åren. Den stora upplevelsen var OS-guldet i London 1948. Blev efter sin aktiva karriär tränare i en mängd klubbar. I allsvenskan tränade han IFK Norrköping, Motala AIF, Djurgårdens IF (SM 1964 och 1966), IK Sirius och AIK. Tog både Motala och Sirius till allsvenskan. Parallellt med klubbanställning även landslagstränare 1958-1965.

När målvaktskarriären kunde gått i stå, kom han i rätt tid till ”Guldköping”. Och vid fyllda 30 kom han i rätt tid till landslaget för OS-guldet 1948.

Aktiv karriär: Huvudsta IS (1960-1965)
Tränarkarriär: Valles BK (1967- 1969), Ursviks IK (1970-1972), AIK:s damlag (1970-1973), Djurgårdens IF:s juniorlag (1973-1975, JSM och vinnare av allsvenska ungdomsserien 1974), Djurgårdens B-lag (1976-1977), Råsunda IS (1978-1979), Förbundskapten damlandslaget (1980-1987), Förbundskapten för pojk-, junioroch ungdomslandslaget (1988-2001), Ulriksdals IK (1980), Djurgårdens damlag (1981-1983), Bollstanäs BK (1984), Huvudsta IS (1986).
Meriter: EM-guld 1984 och EM-silver 1987. Seger i NM 1980,1981 och tvåa 1982.
Övrigt: Efter en kortare aktiv karriär och tränaruppdrag för dam- och ungdomslag i Stockholm rekryterades han från 1980 som damlandslagets förste heltidsanställde förbundskapten och stannade i åtta år. Det blev totalt 51 landskamper (bara sex förluster) under åren 1980-1987 där EM-guldet 1984 är en absolut milstolpe i svensk fotbollshistoria. Efter åren med damlandslaget var han förbundskapten för olika årgångar av pojk- och juniorlandslagen mellan 1988-2001. Han ledde även U20-landslaget vid VM-slutspelet i Portugal 1991. Ingen har lett fler svenska landslagsmatcher än Ulf Lyfors. Engagemanget hos SvFF hindrade inte att han under anställningen även tränade flera andra lokala lag. Även efter den 42 år långa elitkarriären fanns passionen kvar för tränaruppdrag i lag som Vallentuna BK P90, IK Frej A och U, Ursviks IK och GoIF Kåre

Ulf var damlandslagets förste heltidsanställde förbundskapten med kronan på verket – EM-guld 1984. Senare även mångårig förbundskapten för pojk-, junior- och ungdomslandslaget.

Född: 1 december 1935. Avled: 19 februari 2021.

Klubbkarriär: Öxabäck IF (1966-1977, därefter i B-laget), Mjöbäcks GoIF Seriedebut i Västergötlands damfotbollsserie 12 maj 1968 mot Hyssna hemma, 13-0.
Landskamper: 1 A-landskamp (0 mål), 25 augusti 1973 mot Finland borta, 0-0.
Övriga meriter: Inoff SM 1972, SM 1973,1975.
Övrigt: Ebba Andersson valdes 1967 som sekreterare i den nybildade sektionen för damfotboll i Öxabäck IF, i vilken Kerstin Johnson var ordförande och Kerstin Larsson vice ordförande. Det blev på ett sätt den formella starten på damfotbollen i Sverige. Under en tid då allt inom damfotbollen ännu var inofficiellt deltog Ebba i de allra första lokala och regionala serierna. Hon kom också att bli en symbol för damfotbollen och talesperson inför de intresserade medierna. Som stabil centerhalv och lagkapten ledde hon klubben till såväl Riksmästerskapet 1972 som SM 1973 och 1975. I den sistnämnda finalen fick hon själv slå den avgörande straffsparken – hennes första i karriären. Var även lagkapten i den första officiella landskampen 1973, som vid fyllda 37 år blev hennes enda. Fortsatt engagerad i moderklubben efter den aktiva karriären. Totalt gjorde hon 348 matcher för klubben. Men de allra sista matcherna blev i mitten av 1980-talet för Mjöbäcks GoIF i div IV/V där döttrarna Mary och Liselotte fanns. Hedrades med att få ge namn åt priset Årets Ebba, som Elitfotboll Dam (EFD) från 2004 delade ut till de mest värdefulla spelarna i den svenska damfotbollens två högsta divisioner.

Ebba blev en symbol för damfotbollen och dess tidiga utveckling, ibland lite motvilligt. Men som pionjär är hon för alltid tilldelad den kärleksfulla titeln The Grand Old Lady.

Summering    2024-02-02

   Antal kvinnor 12 av 86 = 14 %

   Antal avlidna  51 av 86 = 60 %