Hall of Fame!
    2016-12-09
 

Gå direkt till:     

 
Varför Hall of Fame?
Medlemmar
Fakta
Kommitéen
Fördelning på tidsepoker
Fördelning på positioner
Fördelning på klubbar
     
Presenteras av

Sveriges Fotbollshistoriker & Statistiker   Svenska Fotbollförbundet

 

        Medlemmar          
                   
  Nr Namn Invald     Nr Namn Invald  
  #1 Orvar Bergmark  /2003   #29 Ove Kindvall /2008
  #2 Ralf Edström  /2003   #30 Agne Simonsson /2008
  #3 Karl Gustafsson   /2003   #31 Gunnar Andersson /2009
  #4 Anton Johanson  /2003   #32 Robert Carrick jr /2009
  #5 Sven Jonasson  /2003   #33 Hans Jeppson /2009
  #6 Rudolf Kock  /2003   #34 Wilhelm Friberg /2010
  #7 Erik Nilsson  /2003   #35 Birger Rosengren /2010
  #8 Torbjörn Nilsson   /2003   #36 Bertil Nordahl /2010
  #9 Gunnar Nordahl  /2003   #37 Tomas Brolin /2010
  #10 Sven Rydell  /2003

  #38 Anders Bernmar /2011
  #11 Pia Sundhage  /2003   #39 Ronnie Hellström /2011
  #12 Erik Börjesson /2004   #40 Lena Videkull  /2011
  #13 Gunnar Gren /2004   #41 Henry Carlsson /2012
  #14 Sigfrid Lindberg /2004   #42 Roger Magnusson   /2012
  #15 Björn Nordqvist /2004   #43 Thomas Ravelli  /2012
  #16 Eric Persson /2004   #44 Harry Lundahl /2013
  #17 Filip Johansson /2005   #45 Arne Selmosson /2013
  #18 Bo Larsson /2005   #46 Tommy Svensson /2013
  #19 Nils Liedholm /2005   #47 John Pettersson /2014
  #20 Karl Svensson /2005   #48 Åke Johansson /2014
  #21 Anette Börjesson /2006   #49 Jonas Thern /2014
  #22 Kurt Hamrin /2006   #50 Carl Linde /2015
  #23 George Raynor /2006   #51 Carl-Elis Halldén /2015
  #24 Lennart Skoglund /2006   #52 Kurt Axelsson /2015
  #25 Helge  Ekroth /2007   #53 Elisabeth Leidinge /2015
  #26 Glenn Hysén /2007   #54 Patrik Andersson /2015
  #27 Lennart Johansson /2007   #55 Sune Andersson /2016
  #28 Gustaf  Carlsson /2008   #56 Ludvig Kornerup /2016
            #57 Martin Dahlin /2016
                   

 

Varför Hall of Fame?

Kopplingen SFS och Hall of Fame är ingen ny företeelse. Redan på 80-talet var frågan, efter ett förslag från övertecknad, uppe på bordet. Bakgrund var att jag inte ville att denna idé skulle bli ett "Adidas Hall-of-Fame" eller att irrelevanta kriterier skulle påverka valen. Den dåvarande vice ordföranden Hans-Christer Sjöberg, Herman Mirlas och jag själv arbetade vidare med mitt underlag. I det ingick ett visst engagemang från förbundets sida. Bl.a. skulle en tavla med en teckning av den invalda, detta var på Åke Skiölds tid, sättas upp på hemmarenan. Dessutom skulle ett ex anslås på ett gemensamt ställe. Förslagsvis som ett Hall of Fame galleri i något av Råsundas publikutrymmen. Tyvärr var inte vår samarbetsparter lika entusiastiska.

I samband med att Anders Janson tog över sekreterarsysslan och gick igenom gamla papper aktualiserade han frågan på nytt. Jag förslog att vi tog upp den gamla tråden om än i ett enklare utförande. Jag vill då ha med vår hedersmedlem Bo Hansson i gruppen. Vi tre samlades och tittade igenom mitt nya förslag samt en lista på tänkbara namn. Där saknas förmodligen en och annan kandidat men ingen som på ett seriöst sätt kunde komma i fråga för den första "draften". 

ALLA KAN BLI´ ME´ 
Vi enades om att alla kategorier kunde komma i fråga som spelare, ledare, tränare, domare även journalister och mecenater. Dessutom skall det vara en geografisk spridning. Man kan tro att vi, med vår bakgrund, bara skulle plocka ut stockholmare. Våra presumtiva belackare kommer att bli mycket överraskade. Vidare skulle det vara en spridning på spelarna både då det gäller placering, inte bara målvakter, och tidseran i vilket man verkar. Härvidlag kan man lätt placera de utvalda i varsitt decennium. Ett absolut krav är att man med god marginal avslutat sin karriär. En placering i "Hallen" skall inte få någon att ur PR-syfte värva någon "avdankad" spelare. Självklart skall även kvinnor beredas plats i denna "de gudomligas sal".

Denna karenstid gäller inte för icke-spelare. Ledare och tränare arbetar ofta så länge att dom "faller på sin post". De skulle i så fall inte få möjlighet att njuta av det otium det innebär att vara utvald till medlem av.
 
SFS FOTBOLL HALL-OF-FAME 
Varför elva? Det föll sig ganska naturligt med en elva. Däremot kan denna elva kanske inte sättas ihop till en fotbollsmässig enhet. Den nu utvalda gruppen presenteras i bokstavsordning och numrerade från ett till elva. Fortsättningsvis kommer vi varje år till års- alt vårmötet komplettera med nya namn. Då kommer det inte att röra sig om elva stycken. Det kan kanske bli aktuellt igen till 25-års jubileet. Normalt kommer det att röra sig om säg 4 6 stycken. Det bestäms från år till år. Det kommer inte att bli någon massamling av fotbollspersonligheter. Till det har vi bl.a. Stora Grabbar. De invalda, eller dess efterlevande, kommer att som ett bevis på sin utnämning förevigas ett diplom. Tror säkert att man från vissa mediahåll är kritisk till urvalet. Därför är det viktigt med karenstiden och att reklam- och PR-intressen inte skall få styra urvalet. Det är också anledningen till att vi inte ens behövde fundera över "innenamn" som Zlatan och "Bojjan".

Owe Fröberg 2003

I kommittén ingår : 

Owe Fröberg, Bo Hansson och Lars Sandlin,  presentationstexter: Owe Fröberg

Utvalda av: Owe Fröberg & Bo Hansson (2003-2016), Anders Janson (2003-2004) och Lars Sandlin (2005-2016).

Faktauppgifter: Jimmy Lindahl & Alf Frantz (2003-2007), Tommy Wahlsten (spelare 2008-2010), Owe Fröberg (kompletteringar 2003-2010, spelare 2011-2013, ledare 2009-2013). Uppgifterna gäller enbart fotboll (andra meriter kan förekomma, då under rubriken övrigt) och är, förutom ev. dödsdatum, inte uppdaterade i efterhand..
 

Fakta och meriter för medlemmarna i SFS Hall of Fame

Ledamöterna finns även presenterade på Fotbollförbundets hemsida!

 

     

#1 Orvar Bergmark

 

^

Född: 16 november 1930. Död: 10 maj 2004.
Moderklubb: Byske IF.
Allsvenska klubbar: Örebro SK 1949-1965 (147 matcher/3 mål), AIK 1955 (17/-).
Proffsklubbar
: AS Roma 1962-1963 (2/-).
Landskamper: A (94/-) 1951-1965, 38 som lagkapten. B (2/-). Presslandskamper (5+3 matcher).
Meriter: VM-silver 1958, Guldbollen 1958, uttagen i världslaget 1958.
Ledare: Förbundskapten 1966-1970 (25-11-12), allsvensk tränare i Örebro 1961, 1971-1973, samt hösten 1978.
Övrigt: 1 VM-silver, 1 VM-brons och 3 SM i bandy.

"En placerings- och brytsäker ytterback som tillhörde den yppersta världseliten under 15 års tid. Bytte från landslags- till förbundskapten"

 
     
#2 Ralf Edström   ^

Född: 7 oktober 1952
Moderklubb: Degerfors IF.
Allsvenska klubbar: Åtvidabergs FF 1971-1973 (52 matcher/28 mål), IFK Göteborg 1977-1979 (37/14), Örgryte IS 1983 (-/-).
Proffsklubbar: PSV Eindhoven 1973-1977 (51/27), Royal Standard de Liège 1979-1981 (37/14), AS Monaco 1981-1983 (49/16).
Landskamper: A (40/15) 1972-1980. Presslandskamper (1+0 match.)
Meriter: Guldbollen 1972 och 1974. Deltog i VM 1974 (4 mål) och 1978. Svensk mästare 1972, svensk cupmästare 1971 och 1979. Allsvensk skyttekung 1972. Holländsk ligamästare 1975 och 1976. Holländsk cupmästare 1974 och 1976. Belgisk cupmästare 1981. Fransk ligamästare 1982.

"Tillförde huvudspelet en ny dimension. Samlade, med detta som grund, mästartitlar i fyra olika länder. Efter karriären uppskattad och orädd expertkommentator i radio"  

 
     
#3 Karl Gustafsson 

Smeknamn 'Köping'

^
Född: 16 september 1888. Död: 20 februari 1960
Moderklubb: IFK Köping. Klubbar i svenska serien: Västmanlands-Nerikes BK, Köpings IS, Djurgårdens IF. SM-matcher för IFK Köping, Köpings IS och Djurgårdens IF.
Allsvensk klubb: Djurgårdens IF (-/-).
Utländsk klubb: Leicester Fosse (nuv. City) 1913-1914 (12/?).
Landskamper: A (32 matcher/22 mål) 1908-1924, 7 som lagkapten. Landskamper även för IFK Köping
Meriter: OS 1908, 1912, 1920 och 1924 (ej spel). Svensk mästare 1917 och 1920.
Ledare: Allsvensk tränare i IFK Eskilstuna 1933-1935 och Hallstahammars SK hösten 1938
.

"'Köping' var vår förste komplette spelare. Svenska landslagets förste målskytt.  Landslagskarriären sträckte sig ända till 1924"

 
     
#4 Anton Johanson Smeknamn ”Fotbollsgeneralen” ^
Född: 28 januari 1877. Död: 24 december 1952
Meriter: IFK Köping och IFK Stockholm.
Ledare: Ledamot av SvFF:s styrelse 1904-1937, VU 1908-1921 och 1926-1930, UK-ordförande 1917-1920, förbundets sekreterare 1905-1922 och dess ordförande 1923-1937. Vald till hedersledamot i SvFF 1937. Styrelseledamot i FIFA 1932-1938 och i International Board 1924-1925.

"Under de tre inledande decennierna var ’Fotbollsgeneralen' den store organisatören. Han hade även ledaruppdrag i FIFA, Svenska Ishockeyförbundet och AIK"

 
     
#5 Sven Jonasson   ^
Född: 9 juli 1909. Död: 17 september 1984
Moderklubb: IK Ymer.
Allsvensk klubb: IF Elfsborg 1927-1946 (410 matcher/252 mål).
Landskamper: A (42/20) 1932-1940, 13 som lagkapten. Presslandskamper (1+0)
Meriter: VM 1934 (2 mål) och 1938 (1 mål). OS-deltagare 1936. Svensk mästare 1936, 1939 och 1940. Allsvensk skyttekung 1934 och 1936.
Ledare: Allsvensk tränare IF Elfsborg våren 1952-1954. Brodern Einar målvakt i Elfsborg och ledamot av landslagets UK 1952-1961.

"Militärtjänst ändade rekordsviten på 332 allsvenska matcher i rad. Hans 252 allsvenska mål gäller fortfarande som rekord."

 
     
#6 Rudolf Kock Smeknamn "Putte" ^
Född: 20 juni 1901. Död: 31 oktober 1979.
Moderklubb: AIK.
Allsvensk klubb: AIK 1924-1928 (32 matcher/6 mål).
Utländsk klubb: Red Star Paris 1926.
Landskamper: A (37/12) 1919-1925, 1 som lagkapten.
Meriter: OS-brons 1924 (4 mål). Svensk mästare 1923. Utnämnd till världens bäste vänsterytter vid OS 1924.
Ledare: Ordförande i UK 1943-1956 (61-20-29), lagledare vid OS 1948 och 1952 samt vid VM 1950. Ordförande i AIK 1945-1953. Tränare Djurgårdens IF 1932-1934.
Övrigt: Svensk mästare i bridge, landslagsman i ishockey (6/5).

"Med sina 17 år är 'Putte' den yngste landslagsdebutanten. Utsågs till världens bäste vänsterytter vid OS 1924. Ledde landslaget till tre VM- och OS-medaljer i rad. Uppskattad kommentator och tipsexpert ("krysch") i TV."

 
     
#7 Erik Nilsson   ^
Född: 6 augusti 1916. Död: 9 september 1995.
Moderklubb: Limhamns IF.
Allsvensk klubb: Malmö FF 1936-1953 (320 matcher/1 mål).
Landskamper: A (57/-) 1938-1952, 37 som lagkapten. B (1/-). Presslandskamper (5 + 1 matcher)
Meriter: OS-guld 1948, VM-brons 1950, OS-brons 1952, VM-fyra 1938. Guldbollen 1950. Svensk mästare 1944, 1949, 1950, 1951 och 1953. Svensk cupmästare 1944, 1946, 1947 och 1951.

"Slitstark back som under tre decennier spelade minst i semifinal vid internationella mästerskap. Mångårig landslagslagkapten, liksomi det dominerande klubblaget Malmö FF, där han under 19 års tid spelade 600 matcher

 
     
#8 Torbjörn Nilsson   ^
Född: 9 juli 1954
Moderklubb: Jonsereds IF.
Allsvensk klubb: IFK Göteborg 1977, 1978-1982, 1984-1986 (153 matcher/88 mål).
Proffsklubbar: PSV Eindhoven 1977 (11/2), 1. FC Kaiserslautern 1982-1984 (65/22).
Landskamper: A (28/9) 1976-1985.
Meriter: VM 1978. Guldbollen 1982. UEFA-cupmästare 1982, svensk mästare 1984, svensk cupmästare 1979 och 1982. Allsvensk skyttekung 1981. Utsedd till "Alla tiders Ullevi-idol" 1996, Victoriastipendiet 1986.
Ledare: Förbundskapten U21 2002-2004. Allsvensk tränare i Örgryte IS, Västra Frölunda  IF, BK Häcken.
 

"En fotbollskonstnär som blommade i IFK Göteborgs tröja, allra mest under säsongen 1982 med UEFA-cupfinal mot Hamburg som höjdpunkt"

 
     
#9 Gunnar Nordahl Smeknamn ”Il Popmpiere” ^
Född: 19 oktober 1921. Död: 15 september 1995
Moderklubb: Hörnefors IF.
Allsvenska klubbar: Degerfors IF 1940-1944 (77 matcher/58 mål), IFK Norrköping 1944-1948 (92/93).
Proffsklubbar: AC Milan 1949-1956 (257/210), AS Roma 1956-1958 (34/15).
Landskamper: A (33/43) 1942-1948. Presslandskamper (8+0 matcher/6 mål).
Meriter: OS-guld 1948 (7 mål, skyttekung), Guldbollen 1947. Svensk mästare 1945, 1946, 1947 och 1948. Svensk cupmästare 1945. Allsvensk skyttekung 1943, 1945, 1946 och 1948 – tvåa 1941 och 1947. Italiensk ligamästare 1951 och 1955. Italiensk skyttekung 1950, 1951, 1953, 1954 och 1955 – tvåa 1952 och 1956. Med sina 225 mål är han tvåa genom tiderna i serie A. Seger i Latin cupen 1951 och 1956. Med i Europalaget 1947 och 1953
Ledare: Tränare i AS Roma 1957-1959. Allsvensk tränare Degerfors IF 1961-1964,
IFK Norrköping 1965-1970 och 1979-80, IF Saab 1973,Östers IF 1975-1976 och AIK
1977-1978.
Övrigt: Utvald som en av hundra i World Soccers "The 100 Greatest Footballers of All Times"
1999. Bröderna Bertil och Knut, liksom sonen Thomas, spelade professionell fotboll.
Av Gunnars övriga bröder var Gösta landslagsman (liksom dennes son Per-Gösta) och
Göran allsvensk.

"'Il Pompiere' är svensk fotbolls störste målskytt. Hans sätt att dominera straffområdet i Sverige, Italien och i landskamper var unikt”

 
     
#10 Sven Rydell Smeknamn 'Dante' ^
Född: 14 januari 1905. Död: 4 april 1975.
Moderklubb: Holmens IS.
Allsvenska klubbar: Örgryte IS 1924-1930, 1931-1934 (168 matcher/144 mål), Redbergslids IK 1930-31 (20/10).
Landskamper: A (43/49) 1923-1932, 4 som lagkapten. B (1/-)
Meriter: OS-brons 1924 (6 mål). Seriemästare 1924, 1926 och 1928. Svenska Dagbladets guldmedalj1931.
Ledare: Allsvensk tränare i Örgryte IS 1934-1935.
Övrigt: Landslagets mesta målskytt. Dottern Ewa (Orrensjö) Europamästarinna i gymnastik

"Tekniskt sett en av de största. Efter karriären blev han sportjournalist med den passande signaturen ’Dribbler’. För sin insats mot Danmark 1931 tilldelades han, som första fotbollsspelare Bragdguldet"

 
     
#11 Pia Sundhage   ^
Född: 13 februari 1960
Moderklubb: IFK Ulricehamn.
Allsvenska klubbar (och motsvarande: ”seriespel” [1975-1977] och Division I [1978-1987]): SGU Falköping 1975-1976, Falköpings KIK 1977-1978, Jitex BK 1978-1981,1984-1985, 1987-1989 (146 matcher/164 mål), Östers IF 1982-1983 (40/65),Hammarby IF 1986, 1900-1996 (130/33). Proffsklubb: ROI Lazio 1985 (?/?).
Landskamper: A (146/71) 1975-1996.
Meriter: VM-brons 1991 (4 mål), VM 1995, OS 1996, EM-guld 1984 (4 mål), EM-silver 1987 och 1995. EM-brons 1989 (2 mål). Årets Fotbollstjej 1981. Svensk mästare 1979, 1981, 1984 och 1989. Svensk cupmästare 1981, 1984, 1994 och 1995. Allsvensk skyttedrottning 1979, 1981 och 1983. Sexa i FIFA Woman Player of the Century.
Ledare: Årets tränare i WUSA 2003. Förbundskapten flick- och U21 landslaget 1990-2000. Spelande tränare Hammarby IF 1992-1994, Boston Breakers 2003, Vallentuna BK ass. 1998-1999, AIK ass. 2000, Philadelphia Charge 2001-02.

"Den stora föregångaren inom svensk damfotboll. Första proffset, första utlandstränaren. Både flest landskamper, och flest mål, som spelare"

 
     
#12 Erik Börjesson Smeknamn ”Börje” ^

Född:1 december 1886. Död:17 juli 1983.
Moderklubb:Jonsereds GIF.
Allsvensk klubb: Örgryte IS 1924-1925 (12 mat-cher/9 mål). Klubbar i Svenska serien:IFK Göteborg 1910 och 1912-1920 (51/ 61+) Örgryte IS 1911 och 1922-1924 (21+/19+ inkl. finalmatcherna 1924). IFK Göteborg 1907-20 (SM 19/32)
Landskamper: A (17/14) 1908-1922, 1 som lagkapten. Även landskamper för Jonsereds GIF och Jonsereds IF.
Meriter:OS-deltagare 1912 (1 mål). Svensk mästare 1908 och1910. Seger i Svenska serien 1912, 1913, 1914, 1915, 1916, 1917 och 1924. Seger i Fyrkant- serien (Stockholm-Göteborg) 1918 och 1919.
Ledare:Allsvensk tränare/instruktör i Örgryte IS vid flera tillfällen under 1920-talet och i IF Elfsborg under början av 1930-talet.
Övrigt:4 SM-finalmål. 50 år efter Eriks landslagsdebut spelade sonen Reino VM-final.

Den ene av det första decenniets två legendarer. ’Köping’ var fältherren - ’Börje’ bollgeniet och dribblern, men även skytten”

 
     
#13 Gunnar Gren Smeknamn ”il Professore” ^
Född: 31 oktober 1920. Död:10 november 1991.
Moderklubb: Silverkällans IK.
Allsvenska klubbar:Gårda BK 1938-1940 (54 matcher/16 mål), IFK Göteborg 1941-1949 (164/79), Örgryte IS 1959 (4/-), GAIS 1964 (2/-).
Proffsklubbar: AC Milan 1949-1952 (133/38), AC Fiorentina 1952-1954 (55/5), Genova CFC 1955-1956 (29/2).
Landskamper:A (57/32) 1940-1958, 5 som lagkapten. B (2/-). Presslandskamper (9 [rekord]+0 matcher/4 mål).
Meriter: VM-silver 1958 (1 mål). OS-guld 1948 (3 mål). Guldbollen 1946 (den första). Svensk mästare 1942. Italiensk ligamästare 1951. Allsvensk skyttekung 1947.
Ledare:Allsvensk tränare i Örgryte IS 1959, IFK Göteborg 1960, GAIS 1964 och 1968-69. Teknisk direktör Juventus 1961 med ligaseger. Avancemang till allsvenskan 1958 med Örgryte IS och som spelande tränare med GAIS 1963.
Övrigt: Europalaget mot England 1947. Allsvenskan äldste utespelare genom tiderna, 43 år 11 månader och 1 dag. Spelade vid 55 års ålder en match i division IV för IK Oddevold.

"I Milan och landslaget försåg ’Il professore’ Gunnar Nordahl med de målgivande passningarna. OS-guld 1948, VM-silver 1958. Spelarkarriären omfattade 40(!) säsonger”

 
     
#14 Sigfrid Lindberg Smeknamn "Sigge” ^
Född:26 mars 1897. Död:4 januari 1977.
Moderklubb:IF Örnen.
Allsvenska klubbar: Hälsingborgs IF 1924 – 1930 (147 matcher), Landskrona BoIS 1931-1932 (27).
Landskamper:A (50) 1921-1930 (inkl. en inofficiell landskamp 1921).
Meriter:OS-brons 1924. Svensk seriemästare 1929 och 1930.
Övrigt:Höll nollan i 10 landskamper och 36 allsvenska matcher. Spelade
29 matcher för Hälsingborgs IF i Svenska serien 1920-1924.

’Sigge’ var vår förste målvakt av världsklass. Med 50 landskamper var han under ett kvartssekel vår meste landslagsspelare. OS-brons 1924”

 
     
#15 Björn Nordqvist   ^

Född: 6 oktober 1942.
Moderklubb:IFK Hallsberg.
Allsvenska klubbar: IFK Norrköping 1961-1972 (245 matcher/7 mål), IFK Göteborg 1977-1978 (47/-), Örgryte IS 1981-1983 (69/-).
Proffsklubbar: PSV Eindhoven 1972-1975
(101/-), Minnesota Kicks 1979-1980 (61/1).
Landskamper: A (115/-) 1963-1978, 92 som lagkapten (rekord). B(4/-).  Presslandskamper (1+1 matcher).
Meriter:VM 1970, 1974 och 1978. Guldbollen 1968. Svensk mästare 1962 och 1963. Svensk cupmästare 1969. Holländsk ligamästare 1975 och cupmästare 1974.
Övrigt:4 slutspelsmatcher för Örgryte IS 1982-1983. Spelade ishockey och bandy i högsta serien. Spelade ishockey och bandy i högsta serien.

”Stabil och brytsäker mittback som personifierade den lojale lagspelaren. Inte minst bevisat av att han var lagkapten i 92(!) av sina 115 landskamper. Det senare var på sin tid ’världsrekord’ "

 
     
#16 Eric Persson Smeknamn "Hövdingen" ^
Född:19 april 1898. Död:9 juni 1984.
Ledare:Ledamot av UK/uttagningskommittén 1949-1954 och 1957-1961, därav ordförande 1957-1961 (26-4-9), inkl. VM 1958 då Sverige tog silver. Styrelse-ledamot i Svenska Fotbollförbundet 1943-1968. Ordförande i Föreningen Svenska Serien (dagens SEF) 1942-1956. President i Intertotocupen 1965-1974. Ledare i Malmö FF från 1929. Ordförande i Malmö FF 1937-1975, under vilken tid klubben tog 11 SM- och 9 cuptitlar.

”1929-1975 byggde ’Hövdingen’ genom ’upplyst despotism’  upp Malmö FF från att vara ett division II lag till Europacupfinal. Ingick i landslagsledningen (UK) 1949-1960, sedan 1956 som ordf.”

 
     
#17 Filip Johansson Smeknamn ”Svarte Filip” ^
Född: 21 januari 1902. Död: 1 november 1976.
Moderklubb: Surte IS.
Allsvenska klubbar: IFK Göteborg 1924-1932 (181 matcher/178 mål), Gårda BK 1935-1936 (13/4). Landskamper: A (16/14) 1925-1930.
Meriter: Allsvensk skyttekung 1925. Flest allsvenska mål under en säsong; 39 mål på 21 matcher (ej spelklar vid premiären). Totalt 329 mål på 277 matcher för IFK.

"Fruktad centertank och målskytt. ’Svarte Filip’ vann den första allsvenska skytteligan på ’oslagbara’ 39 mål. Hans 329 mål för IFK Göteborg har endast överträffats av Torbjörn Nilsson"

 
     
#18 Bo Larsson   ^
Född: 5 maj 1944.
Moderklubb: Kirsebergs IF.
Allsvensk klubb: Malmö FF 1962-1966 och 1969-1979 (307 matcher/119 mål).
Proffsklubb: VfB Stuttgart 1966-1969 (88/21).
Landskamper: A (70/17) 1964-1978, 10 som lagkapten. B (3/6). Presslandskamper (2+0).
Meriter: VM 1970, 1974 och 1978. Guldbollen 1965 och 1973 (den förste att få utmärkelsen två gånger). Svensk mästare 1965, 1970, 1971, 1974, 1975 och 1977. Svensk cupmästare 1973, 1974, 1975 och 1978. Allsvensk skyttekung 1963 (delad), 1965 och 1970.

"Bäst på alla positioner - en fotbollens tiokampare.Tredubbel allsvensk skyttekung som tog både ett
och två steg bakåt – via mittfält till libero. Malmö FF:s störste kultspelare"

 
     
#19 Nils Liedholm Smeknamn ”Greven av Milano”, ”il Barone” ^
Född: 8 oktober 1922. Död: 5 november 2007.
Moderklubb: Valdemarsviks IF.
Allsvenska klubbar: IFK Norrköping 1947-1949 (48 matcher/22 mål).
Proffsklubb: AC Milan 1949-1961 (359/81).
Landskamper: A (23/12) 1947-1958, 5 som lagkapten vid VM 1958.B (1/1)
Meriter: OS-guld 1948 (2 mål). VM-silver 1958 (2 mål). Svensk mästare 1948. Italiensk ligamästare 1951, 1955, 1957 och 1959. Europacupfinal 1958. 
Ledare: Totalt 646 Serie A-matcher som tränare. AC Milan 1964-1966, 1977-1979 och 1984-1987 (215 matcher), Varese FC 1970-1971 (30), AC Fiorentina 1971-1973 (60), AS Roma 1973-1977, 1979-1984, 1987-1989, 1997 (332), AC Hellas-Verona 1992 (9). Italiensk ligamästare 1979 och 1983. Italiensk cupmästare 1980, 1981 och 1984. Europacupfinal med AS Roma 1984.
Övrigt: 1947 hade han inte spelat tillräckligt många matcher för att bli medaljör. Lagkapten i AC Milan 1956-1961. Kom till IFK Norrköping från IK Sleipner.

"Ett lag bestående av tio Liedholm vore, enligt 'Putte' Kock, oslagbart. ’Greven av Milano’ är ett karaktärsbeskrivande smeknamn på den aristokratiske vinodlaren från Valdemarsvik"

 
     
#20 Karl Svensson Smeknamn "Rio-Kalle" ^
Född: 11 november 1925. Död: 15 juli 2000.
Moderklubb: Kullavägens BK.
Allsvensk klubb: Hälsingborgs IF 1949-1959 och 1961-1962 (349 matcher).
Landskamper: A (73) 1949-58. B (3).  Presslandskamper (8+2 matcher [rekord]).
Meriter: VM-silver 1958, VM-brons 1950 och OS-brons 1952, Guldbollen 1952 (förste målvakt att tilldelas utmärkelsen).
Övrigt: Släppte in 575 mål i Allsvenskan och 124 mål i landslaget (varav 22 i VM-slutspel). Höll nollan i 72 allsvenska matcher och 17 landskamper. Tillhörde OS-truppen 1948 utan att få spela och blev därmed utan medalj.

"När han vid VM 1950 stoppade Italien i Sao Paulo, blev han ’Rio-Kalle’ med svenska folket. Under en tioårsperiod dubbel OS- och VM-medaljör.

 
     
#21 Anette Börjesson   ^
Född: 11 november 1954.
Moderklubb:Tuve IF.
Allsvenska klubbar (och motsvarande: ”seriespel” [1975-1977] och Division I [1978-1987]):Jitex BK 1975-1984, 1988-1989 och 1991 (181 matcher/52 mål, ”ej seriespel”), GAIS1985-1987 (52/13).
Landskamper:A (70/12) 1975-1987. Meriter:EM-guld 1984. EM-silver 1987 (1 mål). InofficielltEM-brons 1979. Årets Fotbollstjej 1982. Svensk mästare 1974, 1976,1979, 1981, 1984 och 1989. Svensk cupmästare 1981, 1982 och 1984. NM-segrare 1977, 1978 (1 mål), 1979, 1980 och 1981.
Övrigt:Lagkapten i laget som vann Europamästerskapet 1984. Gjorde äkta hat-trick på tre straffsparkar i en EM-kvalmatch mot Frankrike 1985. Av Sveriges 79 första landskamper missade Anette, förutom de fyra första,bara fem. Expertkommentator och ansvarig för "damfotboll.com" och "Nya Mål". Med EM-silver, ett 15-tal SM och dryga 50 landskamper är hon är även en av de största inom badminton.

"Av Sveriges första 79 landskamper missade Anette, förutom de fyra första, bara fem. Som libero och lagkapten stod hon, under 14 års tid, för rutin och stabilitet”

 
     
#22 Kurt Hamrin Smeknamn  ”Uccelino” ^
Född: 19 november 1934.
Moderklubb: Huvudsta IS.
Allsvenska klubb: AIK 1953-1955 (62 matcher/ 54).
Proffsklubbar:
Juventus FC 1956-1957 (23/8), AC Padova 1957/1958 (30/20), AC Fiorentina 1958-1967 (289/150), AC Milan 1967-1969 (36/9), SSC Napoli 1969-1971 (22/3).
Landskamper: A (32/17) 1953-1965. Presslandskamper (2+0 matcher/1 mål)
Meriter: VM-silver 1958 (4 mål). Allsvensk skyttekung 1955.Europacupen 1969. Cupvinnarcupen 1961 och 1968. Italiensk ligamästare 1968, cupmästare 1961 och 1966.
Övrigt: Totalt 21 europamål, varav två i finalen av Cupvinnarcupen 1968. Totalt 190 mål
på 400 matcher i Serie A, femma genom tiderna. Tre gånger tvåa i den italienska skytteligan.
Spelade med Världslaget mot Spanien 1967. Spelade i Tre Kronor mot Canada.

”Kurre var den första renodlade yttern som som vannden allsvenska skytteligan. Hans målsinne förde AIK från division II till en allsvenskt medalj. Trots sin position har han bara fem övermän bland serie A:s målskyttar”

 
     
#23 George Raynor   ^
Född: 13 januari 1907. Död: 9 november 1985.
Moderklubb: Elsecar Bible Class (England)
Ledare (i Sverige): Tränare för svenska A-landslaget 1946-1954, 1957-1958 och 1960-1961, tillika Riksinstruktör. Gästtränare i flera allsvenska klubbar 1946-1969. Allsvensk tränare i AIK 1949-1951 (med
seger i Svenska cupen 1949 och 1950) och i Djurgårdens IF våren 1960. OS-guld 1948, VM-brons 1950, OS-brons 1952 och VM-silver 1958. Han och Kalle Svensson de enda som var med vid allafyra tillfällen.
Övrigt: Tränare för svenska A-landslaget i 99 landskamper, varav 59 segrar och med 258 gjorda mål (landskamper under hans period som landslagstränaredär annan tränare var utsedd för specifika matcher, bland annat beroende på att det vid några tillfällen spelades två landskamper samma dag, är inte inräknade).

"Den lille engelsmannen ansågs vara en glädjespridare, som hade förmågan att ingjuta självförtroende i spelarna. Fakta är att det var ’hustomten’ som tränade laget till fyra VM- och OS-medaljer.

 
     
#24 Lennart Skoglund Smeknamn 'Nacka' ”den vajande majskolven" ^
Född: 24 december 1929. Död:8 juli 1975.
Moderklubb: BK Stjärnan. Allsvenska klubbar:AIK 1950 (5 matcher/ 0 mål), Hammarby IF 1965-67 (24/-).
Proffsklubbar: FC Internazionale 1950-1959 (240/55), UC Sampdoria 1959- 1962 (78/15),SS Palermo
1962-1963 (6/-).
Landskamper: A (11/1) 1950-1964. Presslandskamper (0+1 matcher/1 mål).
Meriter:VM-silver 1958 (1 mål) och VM-brons 1950. Svensk cupmästare 1950, italiensk ligamästare 1953 och 1954.
Övrigt: "Pressens son" 1950. Sönerna Ewert och Giorgio spelade båda i serie A. Brodern Karl-Ewert var landslagspelare.

"På några månader avancerade ’Nacka’ från division III, via AIK:s reserver, presslandslaget och VM-brons, till spel i Inter. Där charmade ’den vajande majskolven’ publiken med dribblingar, och klacksparkar. Efter nio år, och ett VM-silver, tog livet i Milanosocieteten slut. Via bakgården på Sicilien, vände han åter till ’Bajen’och polarna på Söder”

 
     
#25 Helge  Ekroth Smeknamn ”Ekis” ^
Född:26 februari 1892. Död:29 november 1950.
Moderklubb:Kronobergs IK/IK Sture. Div 1-klubb:AIK 1910-23.
Landskamper: A (18 matcher/10 mål) 1911-1922, 2 som lagkapten.
Meriter:Fyra gånger svensk mästare med AIK 1911, 1914, 1916 och 1923.
Övrigt:OS 1912. Spelade som amatör i Leicester Fosses (dagens City) och Tottenhams reservlag 1913-1914.

Den Buster Keaton-liknande bollartisten och oberäknelige bohemen ’Ekis’  var AIK:s första, och kanske största, ’smokinglirare’.  Han var även den första riktiga publikidolen - ja hela Sveriges gunstling. I debuten, mot IFK Göteborg, gjorde han fem mål. Bildade ihop med ’Putte’ Kock, en av tidernas främsta vänstervingar”

 
     
#26 Glenn Hysén Smeknamn ”Hajsen” ^
Född:30 oktober 1959.
Moderklubb:IF Warta. Allsvenska klubbar:IFK Göteborg 1978-1983, 1985-1987 (155 matcher/13 mål), GAIS 1992 (14/-).
Proffsklubbar: PSV Eindhoven 1983-1985 (45/12), AC Fiorentina 1987-1989 (61/1), Liverpool FC 1989-1992 (72/2).
Landskamper: A (68/7) 1981-90, 23 som lagkapten. Meriter: Svensk mästare 1982, 1983 och 1987. Svensk cupmästare 1982 och 1983. UEFA-cupmästare 1982 och 1987. Engelsk ligamästare 1990.
Övrigt:Guldbollen 1983 och 1988. Sönerna Tobias, Alexander och Anton alla landslagsmän på
olika nivåer. Farfar Eric och dennes bror Carl allsvenska spelare, pappa Kurt B-lagsspelare.

”Hård men stilfull mittback som efter framgångarna med IFK Göteborg spelade vidare på högsta Europanivå i Holland, Italien och England. I kvalmatcherna mot England, inför VM 1990, fick han epitetet ’mr 100%’. I matchen på Wembley erhöll han sex getingar - av femmöjliga!

 
     
#27 Lennart Johansson   ^
Född: 5 november 1929.
Ledarmeriter: Ordförande AIK huvudstyrelse 1967-1980, AIK Fotboll 1967-1970 och 2000-2005, SEF 1973-1985, SvFF 1985-1990 och UEFA 1990-2007. Vice ordförande FIFA 1990-2007.

”Ett strålande exempel på en ledare som utan pampfasoner är sprungen ur den Svenska folkrörelsetraditionen. I sin ordförandeposition avancerade Lennart hela tiden uppåt: AIK bandy, AIK fotboll, SEF, SvFF, UEFA och FIFA (vice). 2001 fick Lennart ge namn åt den nyuppsatta pokal, som tilldelas de Allsvenska seriesegrarna”

 
 
     
#28 Gustaf  Carlsson Smeknamn "Gurra” ^
Född: 22 juli 1894. Död: 12 augusti 1942.
Moderklubb: Mariebergs IK.
Landskamper: A (14/-) 1915-1924.
Meriter: OS-brons 1924, lagkapten i en av bronsmatcherna.
Ledare: Ledamot i UK från 1934, ordförande 1938 till sin hastiga död 1942 (13-4-7). Lagledare vid VM 1938.
Övrigt: Seger i Svenska Fotbollsveckan 1918 med Stockholms landskapslag. Hade en förbundskaptensliknande ställning i sin roll som UK-ordförande. Landslaget spelade 24 landskamper under hans period som UK-ordförande och vann 13 av dessa.

"Genom sin styrka, både hårdhet och kondition, och sitt spelsinne, var ’Gurra’ synnerligen effektiv som centerhalv (dagens innermittfältare) eller ytterhalv. Som landslagsledare, i en förbundskaptensliknande roll, lade han grunden till Sveriges kommande framgångar”

 
     
#29 Ove Kindvall   ^

Född: 16 maj 1943.
Moderklubb: IFK Norrköping. Allsvenska klubbar: IFK Norrköping 1962-1966, 1971-1975 (178 matcher/100 mål), IFK Göteborg 1977 (21/3).
Proffsklubb: Feyenoord 146 matcher (129 mål) 1966-71.
Landskamper: A (43/16) 1965-1974, 1 som lagkapten. B (2/4). Presslandskamper (1+0 match/1 mål).
Meriter: Svensk mästare 1963, Europacupen 1970, Världscupen 1970, holländsk ligamästare 1969 och 1971, holländsk cupmästare 1969. Guldbollen 1966. Svenska Dagbladets bragdmedalj 1969.
Övrigt: VM 1970 och 1974. Allsvensk skyttekung 1966, holländsk skyttekung 1968, 1969, 1970 och 1971. Avgjorde Europacupen 1970 med ett mål i slutet av förlängningen. Avancerade till Allsvenskan som spelare med IFK Göteborg 1976. Sonen Niclas landslagsman. Brodern Kaj framgångsrik musikjournalist.

”En målskytt som snarare kännetecknades av snabbhet och spelintelligens, än av kraft. Gjorde 20 mål på 16 matcher 1966. I Feyenoord snittade han, under en femårsperiod, nära ett mål per match. För sina två mål i VM-kvalet mot Frankrike tilldelades han, som den tredje och senaste fotbollsspelaren, Bragdguldet”

 
     
#30 Agne Simonsson   ^
Född: 19 oktober 1935.
Moderklubb: BK René. Allsvensk klubb: Örgryte IS 1959-1960, 1963-1970 (162 matcher/106 mål). Proffsklubbar: Real Madrid CF 1960-1961 (3/1), Real Sociedad F 1961-1962 (22/8).
Landskamper: A (51/27) 1957-1967, 14 som lagkapten.
Meriter: VM-silver 1958 (3 mål), Guldbollen 1959, Svenska Dagbladets bragdmedalj 1959.
Ledare: Allsvensk tränare i Örgryte IS 1972-1973 och 1983-1986 (SM-guld 1985). Tränare Iraklis, Grekland 1988-1990.
Övrigt: Gjorde två mål på Wembley mot England 1959 när Sverige som andra icke-brittiska
lag genom tiderna besegrade England på brittisk mark. Avancerade till Allsvenskan som
spelare med Örgryte IS 1958 och 1969 och förde Häcken till Allsvenskan som tränare 1982.

”Målskytt i Örgryte och landslaget med Gunnar Gren som framspelare.
När Sverige, som andra icke-brittiska lag, besegrade England på Wembley 1959, hade Agne övertagit spelorganisatörens roll. ’The King of Wembley’ tilldelades som andre fotbollsspelare, och ÖIS:are!, Bragdguldet. Belönades även med Guldbollen och slutade trea i Ballon d´Or”

 
     
#31 Gunnar Andersson Smeknamn ”Säffle” ”le Bombardier” ^

Född: 14 augusti 1928. Död: 1 oktober 1969.
Moderklubb: IFK Åmål. Allsvensk klubb: IFK Göteborg (2 matcher/0 mål) 1949-50.
Proffsklubbar: KB (Kjøbenhavns BK) 1950, Olympique Marseille 1950-1958, Montpellier HC 1958, FC Girodins de Bordeuax 1958-1960, AS Aix –en-Provence 1960-1961, AS Gignac 1961-1962.
Landskamper: En B-landskamp för Frankrike 1956.
Meriter: Skyttekung i franska ligan 1952 på 31 mål och 1953 på 35 mål (rekord). 169 mål för OM (rekord). Oftast var det ”Säffles” mål som höll OM kvar i ligue 1. I en millenieomröstning utmanade ”Säffle” Jean-Pierrre Papin om segern.

"Icke bara tidsmässigt sammanfaller ’Säffles’ karriär och öde med ’Nackas’ - de blev bara 41 resp. 45 år. Gunnar spelade bara två allsvenska matcher, i vilka han dominerade på ett sätt som sällan skådats. Dominansen fortsatte i Frankrike där den ende som kunnat konkurrera med ’Säffle’ i Olympique Marseille är Jean-Pierre Papin”

 
     
#32 Robert Carrick jr,   ^

Född: 25 januari 1873 i South Fields, England. Död: 19 oktober 1957.
Spelarmeriter: Gefle IF 1889-1907, även om han i princip var skadad 1904-05. SM semifinal 1905, 1906; kvartsfinal 1904, 1907. Vann den Rosenska pokalen (som inte gällde SM) fyra år i rad 1899-1902 (1901 1-1 vs AIK, omspelet utgick).
Ledarmeriter: Ledamot av SvFF:s styrelse från bildandet 1904-1907, bildade Gefle fotbollsdistriktsförbund (Gästriklands) 1905, vice ordförande Gefle IF 1909-1929. Ledde och tränade laget under många år.
Övrigt: aktiv inom många sporter - SM-medaljör på 100m och 110m häck.


"En av 1890-talets mest kända idrottsmän, Carrick var den som tog initiativ till fotbollsspel i Gävle. Både som spelare och ledare var han den som bidrog till Gefles dåtida höga standard. Bl.a. erövrade klubben, efter tre inteckningar".

 
     
#33 Hans Jeppson Smeknamn ”O´Banco e´Napule” ^
Född: 10 maj 1925. Död: 21 februari 2013
Moderklubb: Kungsbacka IF. Allsvensk klubb: Djurgårdens IF (39 matcher/ 35 mål) 1949-1951. Proffsklubbar: Charlton Athletic (9/11) 1951, Atalanta BC (27/22) 1951-1952, SSC Napoli (112/52) 1952-1956, Torino Calcio (19/7) 1956-1957.
Landskamper: A (12/9). Presslandskamper (2+2 matcher/8 mål [rekord]).
Meriter: VM-brons 1950 (1 mål).
Övrigt: Div. II-spel (då näst högsta serien) i Örgryte IS 1946-1948 och Djurgårdens IF 1948-1949. Med bl.a. ett hat-trick mot Arsenal, räddade Hasse Charlton kvar i högsta ligan. I sin avslutande match fick han som tack bära kaptensbindeln och leda ”the Addicks” in på ”The Valley”. Trots att han bara spelade nio matcher, och som amatör, anses han vara Charltons bäste utländske spelare någonsin. Transfersumman vid övergången till Napoli mer än fördubblade ”världsrekordet”. 007 utsågs Napolis drömelva. Forwardstrion bestod av: Careca, Jeppson och Maradona. Elitspelare i tennis.

Vid VM 1950 mot Italien visade ’PalJepSko’ ett spel av sällan skådat slag. Trots att Hasse bara spelade nio matcher, och som amatör, i Charlton var hans insatser, bl a hattrick mot Arsenal, avgörande för att klubben hängde kvar. Därför hedrades han med kaptensbindeln i sin avslutande match Anses vara klubbens bäste utländska spelare någonsin. Kom till serie A först i tionde omgången, utsågs ändå till ligans bästa spelare. Napoli betalade, med marginal, Atalanta den högsta övergångsumman någonsin. 2007 utsågs Napolis drömelva. Anfallstrion bestod av: Careca – Jeppson - Maradona.

 
     
#34 Wilhelm Friberg   ^
Född: 25 juli 1865. Död: 16 januari 1932.
Ledare: En av stiftarna av SvFF 1904 och dess ordförande 1908-1917. Därefter ständig ledamot. Bildade Örgryte IS 1887, ordförande, och allt i allo, 1887-1926. En av stiftarna av Göteborgs Fotbollförbund liksom av Göteborgs Fotbollsförening, Den senares förste ordförande, 1897-1909. Skaparen av både Balders Hage och Walhalla.
Övrigt: En av initiativtagarna till Svenska (fri)idrottsförbundet 1895, vice ordförande 1901 och 1904-1925, sekreterare 1895-1904. Som sekreterare utarbetade han de första amatörstadgarna och tävlingsreglerna. En av stiftarna av Riksidrottsförbundet 1903, ledamot av överstyrelsen 1903-1926. Detta är bara en bråkdel av Fribergs idrottsliga gärning som byggde på den engelska traditionen. 1908-1917 var han samtidigt vice ordförande i SvFF
och ordförande i SFIF.

"Fribergs främsta mål var att, enligt engelsk tradition, skapa enighet och ordnade förhållanden inom den unga svenska (fotbolls- och fri-)idrottsrörelsen. Tog bl.a. initiativ till bildandet av Örgryte IS. Skaparen av både Walhalla och Balders Hage. 1908-1917 var han samtidigt vice ordf. i SvFF:s och ordf. i SFIF:s styrelser”

 
     
#35 Birger  Rosengren Smeknamn ”Bian” ^

Född: 29 oktober 1917. Död: 15 oktober 1977.
Moderklubb: IF Sylvia. Allsvensk klubb: IFK Norrköping (223 matcher/ 9 mål) 1935-37, 1940-1950.
Landskamper: A (9/-) 1945-1948, 9 som lagkapten. B (2/-). Presslandskamper (0+5 [rekord] matcher).
Meriter: Lagkapten i samtliga 9 landskamper. OS-guld 1948, svensk mästare 1943, 1945, 1946, 1947, 1948, cupmästare 1943 och 1945.

"`Bian´ var född med kaptensbindeln på armen. Trots bara en tidigare landskamp, 1945, fick han bära bindeln vid OS-genrepet, och resten av sin fyra månader långa landslagskarriär. Sedan lämnade han tillbaka bindeln till dess ägare - Erik Nilsson”. Erik bar den under sina återstående 35 landskamper

 
     
#36 Bertil Nordahl Smeknamn ”Hocky” ^

Född: 26 juli 1917. Död: 1 december 1998.
Moderklubb: Hörnefors IF. Allsvensk klubb: Degerfors IF (126 matcher/ 1 mål) 1942-1948.
Proffsklubbar: Atalanta BC (76/-) 1949-1951.
Landskamper: A (15/-) 1945-1948. B 2. Presslandskamper (1+0 matcher).
Meriter: OS-guld 1948, Guldbollen 1948.
Övrigt: Degerfors IF 1956-1957 division II. Tränare Örebro SK, IK Brage och Röros IL.

"En av de sista granithårda och oömma mittbackarna, som genom sina resoluta tacklingar höll rent inom straffområdet. Den förste som följde i broder Gunnars fotspår till Italien”

 
     
#37 Tomas Brolin   ^

Född: 29 november 1969.
Moderklubb: Näsvikens IK. Allsvenska klubbar: GIF Sundsvall (50 matcher/13 mål) 1987-1989, IFK Norrköping (9/7) 1990.
Proffsklubbar: Parma AC (133/20) 1990-1995, Leeds United (19/4) 1995-1997, FC Zürich (3/-) 1996, Crystal Palace FC (13/-) 1998.
Landskamper: A (47/27) 1990-1995. OS (10/4).
Meriter: EM-brons 1992 (3 mål), VM-brons 1994 (3 mål), OS 1992 ¼-final (2 mål), uttagen i FIFA:s världslag 1994, Svenska Dagbladets bragdmedalj 1994 (VM-laget), Guldbollen 1990 och 1994. Italienska cupen 1992, Cupvinnarcupen 1993, UEFA Super Cup 1994 och UEFA-cupen 1995

"Trots allsvensk rutin var utvecklingen 1990 spektakulär. En imponerande vårsäsong innebar VM-spel och mål mot Brasilien. Tomas blev kvar i Italien, där hans genombrott sammanföll med Parmas. Vid nästkommande VM tog han plats i världslaget"

 
     
#38 Anders Bernmar   ^

Född: 30 september 1917 (som Andersson). Död: 25 augusti 2001
Moderklubb: Bohus. Allsvensk klubb: IFK Göteborg 1937/38 (1 match/0 mål).
Ledare: Djurgårdens IF 1952-1955, IFK Göteborg 1955-1959 och 1974-1987.
Meriter: UEFA-cupen 1982 och 1987. SM-guld 1954/55, 1957/58, 1982, 1983 och 1984. Svenska cupen 1979, 1983 och 1984.
Övrigt: Efter diverse ultimaklubbar följde: Örgryte IS 1935, IFK Göteborg 1936-38, Hälsingborgs IF 1939, Djurgårdens IF 1940-42, Örebro SK 1943-1944 och IFK Västerås 1945-47. Spelande tränare i Fristla IF 1948, Mariedals IK 1949-50 och Gustavsbergs IF 1951-52.

DEN AMBULERANDE GULDMAKAREN
Bernmar byggde upp tre väsensskilda klubbar från grunden till mästare. Eftersom hans gärningar, med tillhörande framgångar (vilka för de yngre helt okända), inte kan sammanfattas med några korta meningar, har vi valt att presentera en längre version om denne helt unika lagbyggare. Hans enda Allsvenska match spelade på Norra IP i Sandviken. P g a arbetet representerade han sedan ett antal föreningar i den näst högsta divisionen.

Djurgårdens IF
Under 1940-talet spelade ”Rövarn” ytterhalv i Djurgården. Djurgården hade bara spelat i Allsvenskan i två av de första 21 säsongerna. Från 1945/46 och framåt var laget lindansare med ytterligare ett år då  man var nere och vände i ”tvåan”. Efter Bernmareran har Djurgården bara varit utanför Allsvenskan elva säsonger (främst under 1980-talet) av spelade 56. I början av 1950-talet skapade han med hårda nypor, uppbackad av en kvartett med djurgårdshjärta: ”Sigge” Bergh, Birger ”Farsan” Sandberg, Gunnar Lundqvist och Karl ”Allison” Liliequist, det nya, och stabila, Djurgården - det som kom att kallas för Järnkaminerna. Inför säsongen 1954/1955 engagerade han den engelske tränaren, Hong-Kong kinesen, Frank Soo som med stenhård fysträning lade grunden till framgången. Bernmar satte sin prägel på laget utifrån sina egna kvalitéer som spelare: Hårdhet, närmast brutalt, i försvarsspelet och tyngd i offensiven, vilket kombinerades med tekniskt spel - men framförallt ett tufft spel över hela plan. ”Brutalitet” i form av ”Mysing” Pettersson, ”Cacka” Andersson och ”Sigge” Parling, teknik från Arne Larsson, Hasse Tvilling och ”Birre” Eklunds sida och ”Knivsta” Sandberg och ”Jompa” Eriksson bidrog med kraften och styrkan framåt. Samarbetet mellan Bernmar och Soo varade bara ett halvår, sedan tyckte Bernmar att han hade lagt grunden, en grund som andra fick slutföra och hyllas för.

IFK Göteborg
1950/51 spelade IFK Göteborg i division II och hörde sedan, under flera säsonger, till i den  Allsvenska bottenregionen och 1954/55 hängde klubben kvar på målskillnad gentemot GAIS. Redan innan djurgårdsguldet var bärgat kallades Bernmar in och ihop med tränaren Walter Probst föryngrade han laget, speciellt i anfallet (”Bebben” Johansson, Owe Ohlsson och Harris Mattiasson). Det resulterade att Kamraternas, i den s.k. Marathonallsvenskan 1957/58, första triumf på 16 år. När han väl byggt, och strukturerat, upp en fungerande och framgångsrik organisation så tyckte han att han hade gjort sitt och lät andra ta över. Han var inte mannen som ville stå i rampljuset och ta åt sig äran - även om det var han som var anledningen till framgångarna. På kort tid hade Anders Bernmar, med bara tre års mellanrum, och utan tidigare erfarenhet, byggt upp två i grunden väsensskilda klubbar från anonymitet till SM-guld, men det stannade inte där, ty . . .

Västra Frölunda IF
Det var inte enbart fotbollen som fick ta del av hans unika förmåga. 1957 hade Västra Frölunda aldrig legat högre upp än i division III. Bandyentusiasten ”Bittan” Johansson hade med tiden accepterat ishockeyn, som på två säsonger tog steget upp i högsta serien. Det blev en misslyckad säsong och mr Frölunda kontaktade, en i ishockey helt obevandrad, Anders Bernmar. Det var nu han ”ärades” med smek(ök?)namnet ”Rövarn”. Till division II-laget värvade han världsmästarna ”Sura-Pelle” Pettersson, Lars-Erik Lundvall och landslagsmannen Owe Sterner. ”Bittan” tycktes ha ett aldrig sinande förråd av bensinmackar i bakfickan. Till den allsvenska comebacken dök Kjell-Ronnie Pettersson, Gert Blomé och storstjärnan ”Uffe” Sterner. Till slut hamnade ”Vilda Västern” på samma poäng som mästarna Djurgården. Vid mötet mellan dem på Nya Ullevi noterades tidernas publikrekord – 21.807, som årets efteråt förbättrades till 23.192! Sen rullade det på och 1965 vann laget sitt första SM, men nu fanns Bernmar inte längre med. På sedvanligt sett hade smugit ut till vänster då den sista stenen var lagd. Och Frölunda? Dehade etablerat Göteborg i ishockeyns finrum är numera en institution inom svensk ishockey.

IFK Göteborg
Under början av 1970-talet hade IFK Göteborg fastnat i ”division II-träsket” varför Bernmar 1974, efter 15 års frånvaro, ombads att som fotbollsordförande få IFK-skutan på rätt köl igen - senare blev han en av de första som betitlades klubbdirektör. 1975 levde han upp till sitt smeknamn, då han värvade spelare som Torbjörn Nilsson, Ove Kindvall och Björn Nordqvist. På tre säsonger bytte han i princip ut hela truppen och 1976 vann man division II med åtta poäng. Detta lade, tillsammans med införskaffandet av t.ex. Ralf Edström, Olle Nordin och Sven-Göran Eriksson, grunden till 1980-talets internationella framgångar. Under denna andra period i IFK vann laget tre SM-guld, tre cup-guld och, framförallt, två UEFA-cup vinster. Klubben red, under många år, vidare på det som Bernmar hade byggt upp. Ett bevis på hans betydelse och kapacitet var att han inte efterträddes av en, utan av två, klubbdirektörer: Thomas Wernersson och Stig Fredriksson. Bernmar gav dem rådet att: - Slå vakt om spelarnas sociala trygghet och ställ upp för dem dygnet runt om så krävs” Enligt Gunnar Larsson var Anders Bernmars ledord just: - Hårt arbete för egen del och social trygghet för spelarna.

Sammanfattning
Efter sin aktiva karriär var Anders Bernmar, under 35 års tid, bara engagerad i fyra ledarprojekt vilka alla, på kort tid, utvecklades från en låg nivå till mästarnivå:
  Djurgårdens IF från låg Allsvensk nivå till SM-guld
  IFK Göteborg från låg Allsvensk nivå till SM-guld 
  Västra Frölunda IF från division II till SM-guld
  IFK Göteborg från division II till SM-guld och UEFA-cupseger

Ibland anses det att tränarens betydelse ofta överdrivs, men i fallet Anders Bernmar kan hans roll som lagbyggare inte nog överskattas. Han låg bakom fyra lagbyggen (tre i fotboll och ett i ishockey), vilka ALLA på kort tid resulterade i SM-guld.

” 'Rövarn' byggde upp det ”nya” Djurgården, som vann Allsvenskt guld 1955. Därefter styrde han upp, och föryngrade, IFK Göteborg och vann guld igen 1958. Efter att IFK fastnat i div.II, återkom han 1974 . . . 1982 vann de UEFA-cupen”

 
     
#39 Ronnie Hellström   ^

Född: 21 februari 1949.
Moderklubb: (Strandbadens IF) Hammarby IF
Allsvenska klubbar: Hammarby IF 1966-1974 (matcher), GIF Sundsvall 1988 (1).
Proffsklubbar: FC Kaiserslautern 1974-1984 (266).
Landskamper: A (77 matcher, lagkapten i 4) 1968-1980, U (9), J (14).
Meriter: Guldbollen vinnare 1971 och 1978. Ballon d´Or: 1974/13:e, 1977/13:e, 1978/5:a och 1979/27:a. Utsedd till 1900-talets 22:a bästa målvakt i Europa. Deltog i VM 1970, 1974 och 1978. Semifinal i UEFAcupen 1982. Trea i Bundesliga 1979, fyra 1980, 1981 och 1982. Förlorade cupfinalerna 1976 och 1981.
Övrigt: Vid VM 1970-1974 höll Ronnie nollan i 392 minuter. Målvaktstränare i Hammarby IF och Malmö FF. Landslagsdebuterade då han var 19 år, spelade sin sista Allsvenska match 20 år senare. Den ende icke-tysk som har hedrats med en avtackningsmatch. Sonen Erland spelade 38 Allsvenska matcher för Hammarby IF och Assyriska FF. 2 P-landskamper.
Anmärkning: Strandbadens IF var inte en organiserad klubb. Beträffande hans spel i Malmö FF så finns han inte med bland pojklagsspelarna i MFF:s årsböcke
r.

En reaktionssnabb och smidig målvakt som under hela 1970-talet var en av världens bästa. En av VM:s bästa målvakter, både 1974 och 1978”

 
     
#40 Lena Videkull   ^

Född: 9 december 1962.
Moderklubb: Göta BK.
Allsvenska klubbar: Trollhättans IF 1981-1985 (97 matcher/98 mål), Öxabäcks IF 1987-1988 (42/44), Malmö FF 1989-1998 (210/201). Totalt (249/243)
Landskamper: A (111/71)
Meriter: Näst flest internationella mästerskapsmedaljer (Pia Sundhage sju). OS: 1996 6:a. VM (inofficiellt): 1988 silver. VM: 1991 brons och 1995 EM (Europaturnering för landslag): 1984 Guld och 1987 silver. EM: 1989 brons och 1995 silver. Årets fotbollstjej/Diamantbollen tre gånger (rekord) 1984, 1988 och 1993. Svensk mästare (näst flest gånger) 1987, 1988, 1990, 1991, 1996 och 1967, cupmästare 1987, 1988, 1990 och 1997. Allsvensk skyttedrottning sex gånger (rekord) 1984, 1988, 1990, 1991, 1996 och 1997. Utsedd till 1900-talets 15:e bästa fotbollsspelare i Europa.
Övrigt: 1986 spelade hon med Kronängs IF i division II. FK U23 2008, tränare Malmö FF damer 1999-2002 och Husie IF 2004-2007. Instruktör på fotbollsgymnasiet i Malmö och ungdomsansvarig i Ldb FC. Vid VM 1991 gjorde Lena mål redan efter 30 sekunder mot Japan - fortfarande (2011) VMhistoriens snabbaste mål. Högsta målsnittet i landslaget av alla (0.64) - utom en med 3/2. Näst flest mål: Hanna Ljungberg 72, Pia Sundhage 71. Gjorde landslagsdebut i EM-finalen 1984. Samma år utsågs hon till både Årets spelare och Årets stjärnskott, vann Kristallkulan, skytteligan och förde Trollhättan till SM-final mot Jitex. Näst flest SM-tecken: Hanna Ljungberg sju, Anette Börjesson, Elisabeth Leidinge och Sofia Lundgren sex vardera.

”En konditionsstark spelare, med utmärkt spelsinne, som jobbade över hela plan. Näst flest internationella mästerskapsmedaljer, näst flest landskampsmål – men bästa snittet, flest skyttetitlar och näst flest svenska mästerskap, flest Diamantbollar”

 
     
#41 Henry Carlsson Smeknamn  ”Garvis” ^

Född: 29 oktober 1917. Död: 28 maj 1999.
Moderklubb: IK Göta.
Allsvensk klubb: AIK 1939-1948 och 1949 (192 matcher/97 mål).
Proffsklubbar: Stade Français 1948-1949 (7/7) och Atletico Madrid 1949-1953 (87/33).
Landskamper: A (26/17) 1941-1949. Presslandskamper (6+2 matcher/5 mål).
Meriter: OS: 1948 guld. Fransk cupmästare 1949, spansk ligamästare  1950 och 1951. Med sina, minst, 103 mål Råsundas mesta målskytt genom tiderna (tvåa Leif Skiöld 54+).
Tränare: AIK U 1953-1956, AIK 1956-1957 och 1965-1966, Sundbybergs IK 1958-1964 och IF Brommapojkarna 1958-1959.
Övrigt: Falköpings GIS 1930-1939, Sundbybergs IK 1958-1959. Gjorde mål i sin landslagsdebut mot Danmark och ett hattrick mot Tyskland i match två. Utan kriget hade han dubblat antalet landskamper. GreNoLi bildade innertrio i 7 landskamper – GreNoCar i 19! ”Garvis” spelade i den klassiska 7-7 matchen mellan AIK-Charlton Athletics 1947. På sju matcher räddade han, som amatör, bottenlaget Stade Français kvar i Ligue 1. ”Garvis” är den mest framgångsrike svensken i la Liga och i början av 1950-talet var ”Carrson” en av la Ligas allra  bästa spelare - han bidrog då starkt till Atleticos dubbla titlar. Hemma i brottarstaden Falköping var ”Garvis” framgångsrik, vann JDM, och gick flera hårda DM-duster mot Kurt Pettersén (OS 1948 guld, EM 1938-1949 3 silver, 10 SM 1936-1951). Sonen Björn ”Lill- Garvis”, f.1942, AIK 1960-1968 (140/44) och IK Sirius (44/1), landskamper A (5/-), B (2/-), U  (7/2), Per-Åke ”Mini-Garvis” AIK B, sonsonen Mikael AIK j.
Anekdot: Landskamp mellan Danmark och Sverige på Idraetsparken i Köpenhamn 1942. Radiotjänsts föredragschef, författaren, poeten och Akademiledamoten Hjalmar Gullberg intervjuade ”Garvis” efter matchen: - Hur bar sig Herr Garvis åt för att göra mål? - Det var så enkelt så, förklarade Garvis.- Jag skickade en passning till Gunnar Nordahl, fick en bredsida tillbaka och sedan var det bara "raka spåret" in i mål. Sveriges längsta monark, 199 cm, Gustav V, skulle hälsa på spelarna före en landskamp mot Tyskland: - Jasså, det här är ”Garvis”, men stig upp ur gropen. – Det finns ingen grop Ers Majestät, svarade ”Garvis”.  Smeknamnet fick han av en lagkamrat som kallades för ”Garvis” eftersom dennes far var garvare. Därför kallades Henry till en början för ”Lill-Garvis”. Även privat kallade man Henry för ”Garvis”.

”Kortväxt, 163 cm, startsnabb, rörlig och placeringssäker med en stark brottarkropp. Denna kombination gjorde ’Garvis’ till en av våra största målskyttar. Drygt 100 mål på Råsunda, nästan dubbelt så många som någon annan”

 
     
#42 Roger Magnusson  Smeknamn ”Le Magicien” ^
Född: 20 mars 1945.
Moderklubb: Blomstermåla IK.
Proffsklubbar: CR Flamengo 1966, FC Köln 1966-1967 (20/4), Juventus FC 1967-1968 (6/2), Olympique de Marseille 1968-1974 (157/23) och Red Star FC 1974-1976 (11/1)
Landskamper: A (14/3) 1964-1969. U (2/-), J (9/3).
Meriter: Europacupen 1968 semifinal, fransk mästare 1971 och 1972, cupmästare 1969 och 1972. Fyra gånger bäste högerytter i Frankrike. Utsågs till 16:e bästa utlänning i Frankrike genom tiderna, placeringen före ”Säffle” Andersson.
Övrigt: Spelade aldrig i Allsvenskan, däremot i division II: Åtvidabergs FF 1961-1965 och Hälsingborgs IF 1976. Året efter avslutade han karriären med Vilans BoIF i division III. P g a oklarheter gällande speltillstånd í Italien, spelade han en tid som amatör i Flamengo, därefter lånade Juventus ut honom till Köln. Åter i Juventus där han, beroende på importstoppet, bara användes i sex Europacupmatcher - sedan blev det Frankrike för Roger. Där blev han ”La Garrincha suédois” – men i Sverige var han ”den nye Nacka”. Utsågs till den 16:e bästa utländske spelaren i Ligue 1 genom tiderna – placeringen före ”Säffle”. OM:s första storhetstid inföll runt 1970. Det var då Roger dribblade av motståndarna och spelade fram kroaten Josíp Skoblar till 158 mål på 194 matcher – till andra plats bland franska utlänningar. v Polen 1964 bildade Roger och ”Nacka” ett av världens dribblingsskickligaste ytterpar – någonsin. Brodern Benno spelade i Blomstermåla IK, Åtvidabergs FF 1969-1973 (52/11), 1. FC Kaiserslautern 1974 (16/-), Hertha BSC Berlin 1974-1976 (22/-), Åtvidabergs FF 1976 (12/-) och Kalmar FF 1977-1984 (Allsvens-kan 1977-1982 och 1984 [150/31]). Avslutade i Jenny BK i division IV. A-landskamper (14/-), 2 SM-guld, 3 cup-guld. VM 1974 (2/-).
Anekdoter: I Åtvidaberg bländade han oss med sin excellenta teknik. I ett försök att blidka landslagsledningen (Lennart Nyman), vevade ”Putte” Kock gång på gång en sekvens i TV, där Roger lade upp bollen på nacken och sprang i väg mot motståndarmålet. Roger blev uttagen till VM 1970 men OM sa nej eller . . .? Det sägs att det berodde på ett missförstånd. OM:s klubbdirektör pratade bara franska, medan SvFF ville förhandla på engelska. Därför kan de ha pratat förbi varandra.


”Ett dribblingsgeni som gick i ’Garrincha’ och ’Nackas’ fotspår Tillsammans med parhästen Skoblar placerade han Olympique Marseille på den franska och europeiska fotbollskartan”

 
     
#43 Thomas Ravelli   ^

Född: 13 augusti 1959.
Moderklubb: Östers IF.
Allsvenska klubbar: Östers IF 1978-1988 (219 matcher), IFK Göteborg 1989-1997 (211).
Proffsklubb
: Tampa Bay Mutiny 1998-1999 (23).
Landskamper: A 1981-1997 (143), U (10), J (9). Bara Adnan Al-Talyani FAE, hade då fler (164). Äldste spelare i landslaget 38/1/20. Lagkapten 5 gånger och höll nollan 53 gånger.
Meriter: VM 1994 brons och 1990. EM 1992 delat ”brons”. Svensk mästare 8 gånger (rekord) 1980, 1981, 1990, 1991, 1993, 1994, 1995 och 1996. Svensk cupmästare 1991. 168 allsvenska nollor (rekord). Guldbollen 1981, Svenska Dagbladets bragdmedalj 1994 (VM-laget). Straffräddningen v Rumänien i ¼-finalen vid VM 1994 vald till Århundradets idrottsögonblick. Uttagen som andremålvakt vid VM 1994, utsedd till världens tredje målvakt 1995.
Övrigt: Föräldrarna kom 1952 från Österrike till Östers rike. Östers IF 1999 division I. Tvillingbrodern Andreas spelade i Allsvenskan för Östers IF 1977-1987 och 1991-1992 (231/12) och IFK Göteborg 1988-1989 (38/1). Landskamper 1980-1989: A 41/-, U 12/1, J 8/-. Svensk mästare 1980 och 1981.
Anekdot: Hur högt hoppade Ravelli? Som 19-åring hoppade han 1.95 vid skol-DM. I en ”riktig”  friidrottstävling hoppade han, två år tidigare, 1.90. Han har varit en spelbar karaktär, som ingår i ”klassiska elvan”, i dataspelet FIFA - från FIFA 06 till FIFA 13

”Spexaren som vid VM 1994 lyfte och utsågs till näst bäst målvakt då han presterade ’Århundradets svenska idrottsögonblick’.Har vunnit flest SM och spelat flest landskamper av européer”

 
     
#44 Harry Lundahl Smeknamn ”Harrison” ^

Född: 16 oktober 1905. Död: 2 mars 1988.
Moderklubb: BK Drott.
Allsvenska klubbar: Helsingborgs IF 1927-1931 (105 matcher/123 mål), IFK Eskilstuna 1931-1935 (70/56), Helsingborgs IF /1937-1938 (1/0). Totalt (176/179).
Allsvenska skytteligan: 1926/1927-1931/1932: 22 mål/2:a, 24/2:a, 31/1:a (näst högst genom tiderna), 26/1:a, 19/2:a och 23/2:a. 22 hattrick (rekord) och 50 straffmål (rekord) - ingen missad. Fjärde mesta målskytt genom tiderna.
Landskamper: A (14 matcher/13 mål, lagkapten i 10) 1928-1933. B (1/2). VM 1934 Reserv på hemmaplan. Stor grabb.
Ledare: UK 1937. Tränare landslaget 1937-1940, Malmö BI 1936-1937 och Malmö FF 1937- 1941. Deltog 1936 i SvFF:s nya kursledarutbildning och blev därmed en av dem som satte standarden för svensk fotbolls framgångar under de kommande decennierna.
Meriter: Svensk mästare 1928/1929 och 1929/1930.
Övrigt: Var med att, som tolvåring, bilda BK Drott där han stod i mål - fem år senare blev han spelande ordförande. Ingick i ”mjölkkossans” (Helsingborgs IF) legendariska kedja: Charles Bromesson och Gunnar Olsson till höger, med Albin Dahl och ”Knutte” Kroon till vänster – alla Stora grabbar. 1937 var Harry sekreterare i UK, tränare för landslaget, Malmö BI/Malmö FF, tränarutbildare, spelare i Helsingborgs IF samt sportchef på Arbetet. 
Sin civila karriär inledde Harry som redaktionschef på Helsingborgs-Posten, därefter blev han sportchef på Eskilstuna-kuriren (det styrde hans val av förening och innebar även bandyspel i den högsta serien), senare på Arbetet och Handelstidningen. Med sin bakgrund var han en av de mest betrodda fotbollsanalytikerna och krönikörerna.

”Den allsvenske storskytten, placerade sig topp-två sex år i rad, sköt flest antal hattrick (22) och straffar (50) – alla i mål. Blev lika framgångsrik med pennan i hand ”

 
     
#45 Arne Selmosson Smeknamn ”Månstrålen/Raggio di Luna” ^

Född: 29 mars 1931. Död: 19 februari 2002.
Moderklubb: Sils IF.
Allsvenska klubbar: Jönköpings Södra IF 1950-1954 (81 matcher/33 mål).
Proffsklubbar:
Udinese Calcio 1954-1955 (34/14), SS Lazio 1955-1958 (101/31), AS Roma 1958-1961 (87/30) och Udinese  Calcio 1961-1964 (73/18). Totalt (295/93).
Landskamper: A (4 matcher/1 mål) 1951-1958, B (1/0) och U (1/0).  VM 1958 (1/0).
Meriter: Italiensk cupmästare 1958. Vann Mässcupen (UEFA-cupen) 1960/  1961. 2012 utsåg Forza Italian football Arne Selmosson till den tredje bäste  någonsin som spelat i de båda romklubbarna – före Siniša Mihajlovic.
Övrigt: Hyllades likt en Gud, då han förde Udinese från en obemärkt tillvaro till en andraplacering – lagets bästa någonsin. Han är den ende spelare som har gjort mål (fem stycken)  för både Lazio och Roma i Derby della Capitale. På våren 1958 gjorde han mål för Lazio och  på hösten för Roma. Med sina 81 mål är han delad femma bland svenskar i serie A.  I och med Selmossons inval ingår numera i Hall of Fame alla spelarna i den osannolika svenska septett som under 1950-talet var en dominerande del av serie A. Överflödets förbannelse innebar att det bara blev en match för ”Selmos” vid hemma-VM 1958. Avslutade karriären med att föra Skövde AIK division IV till, gamla, division II och Götene IF till division III.
 

”`Månstrålen´ var en av de framgångsrikaste svenskarna i Serie A - en storhet som inte fullt ut noterades i Sverige. Den ende som gjort mål för både Lazio och Roma i `Derby della Capitale`”

 
     
#46 Tommy Svensson   ^

Född: 4 mars 1945.
Moderklubb: Östers IF.
Allsvensk klubb: Östers IF 1964-1971 (76 matcher /14 mål) och 1973-1977 (103/11). Totalt (179/25). Proffsklubbar: Royal Standard de Liège 1971-1973 (41/3).
Landskamper: A (40/4, lagkapten i 2) 1967-1973, U (8/1), J (6/0). VM 1970 (3/0). Presslandskamper (2+0 matcher/1 mål).
Ledare: Förbundskapten Sverige 1991-1997 (44-23-20), manager Östers IF 1974-1984 och Tromsø IL 1988-1990.
Meriter: VM 1994 brons, EM 1992 ”brons”, Guldbollen 1969, Svenska Dagbladets guldmedalj 1994, TT:s idrottsledarpris 1992, 1993 och 1994, Stor Grabb, Svensk mästare som spelare 1968, som manager 1978, 1980 och 1981, Svenska cupen 1977. Tvåa i belgiska ligan 1973. De två säsonger som Tommy tränade Tromsø slutade laget trea och tvåa – lagets bästa placeringar någonsin.
Övrigt: Utvecklades från att vara en späd teknisk junior till en fysiskt grovjobbande mittfältsmotor. Trots sin slitstarka och självuppoffrande spelstil satte han alltid tekniken i högsätet. Höjde sig ytterligare en nivå under vintern 1969, vilket resulterade i en välförtjänt vinst av Guldbollen. Har verkat som expertkommentator på Canal+. Pappa Stig var ”Mr Öster”, medan brodern Peter blev Svensk mästare 1970, 1980 och 1981 – vann Svenska cupen 1977. Svågrarna ”Janne” Hansson, ”Kalle” Björklund och Karl-Axel ”Acke” Blomqvist nådde framgångar som spelare och/eller tränare – liksom deras barn ”Jocke” Björklund och landslagssprintern Linda Hansson. Tommy spelade ishockey i högsta serien.

”Den späde junioren utvecklades till en fysiskt grovjobbande mittfältsmotor. Trots det satte han alltid tekniken i högsätet. Med Karin Boye som inspiratör ledde han landslaget till både EM- och VM-brons”

 
     
#47 John Pettersson Smeknamn "Bill” ^

Född: 11 september 1886.
Död: 12 oktober 1951
Ledare:
Styrelseledamot SvFF 1917-1950, ledamot av dess VU 1944-1950. Ledamot av UK/Uttagningskommittén 1918-1936 och dess ordförande (UK-chef, motsvarande dagens förbundskapten, och lagledare för landslaget i 138 landskamper) 1921–1936. OS 1924 (brons), VM 1934 (8:a) och OS 1936 (14:e). En av initiativtagarna till bildandet av, vad som senare kom att kallas för, ”Allsvenskan” liksom till Svenska serien Divisions 1/Serieföreningen (sedan 1952 SEF), var tillika dess förste ordförande 1928-1935.

Ledamot av Skånes idrottsförbunds fotbollskommitté 1911-1919 och styrelseledamot i Skånebolls styrelse (Skånes fotbollförbund) från bildandet 1919 till 1951. Ordförande i Hälsingborgs IF (bildad 1907) från 1908 till sin död 1951. Med ”Bill” som lagledare, och teknikansvarig, spelade Hälsingborgs IF SM-final 1914 och 1918 samt semifinal 1919 och 1921. Det följde man upp genom att vinna Allsvenskan fem gånger: 1928/1929, 1929/1930, 1932/1933, 1933/1934 och 1940/1941. Under Allsvenskans första 19 år vann Hälsingborgs IF 14 medaljer (då åkte man ändå ur ett år och spelade två år i division II). Hälsingborgs IF vann 1941 den nyinstiftade Svenska cupen.
Ledamot av Idrottsförbundet Olympia (Hälsingborgs IF, IFK Hälsingborg och IS Göta) 1909-1951. Vice Ordförande 1909, ordförande 1910-1924 och vice ordförande 1924-1951.

Övrigt: En av 1900-talets första halvsekels största fotbollsledare och förgrundsfigurer. Hans 138 landskamper som ”förbundskapten” överträffas bara av Lars Lagerbäcks 161. Av dessa var dock 58 stycken som ”Lars-Tommy” och 103 som ensam ansvarig.

”Bill” skötte, i princip ensam, även Skånebolls verksamhet. 1915 var ”Bill” avstängd i två månader, för att han i hätska ordalag protesterat mot SvFF:s ”lottning” av Svenska serien. Han bildade 1926 Helsingborgs brottarklubb. Under sin storhetstid drog ”Bills” offensiva och tekniska skapelse rekordpublik på de flesta allsvenska fotbollsarenor, varvid uttrycket ”Mjölkkossan” myntades.

”Bill” hade ingen egen aktiv karriär men ägde, utöver fingertoppskänsla för talanger, gott sinne för taktik och strategi. Inspirerad av fotbollstänkaren ”Ceve” Linde skapade han ”Hälsingborgs-systemet”. Det innebar att ytterhalvorna markerade motståndarnas yttrar, att centerhalven fick mer offensiva uppgifter medan ytterbackarna tog markering bakom denne. Det blev en idealisk innovation som lade grunden till föreningens nära 20-åriga dominans.

Han var döpt till John, men eftersom han aldrig kallades annat än ”Bill” så trodde gemene man att detta var hans riktiga namn. Hans smeknamn var annars ”Disponenten”. Båda namnen härrör sig från hans civila yrken, där ”Bill” var hans signatur då han skrev i bl a HD och DN.

”`Bill´ var den meste fotbollsledaren under 1900-talets första hälft. SvFF styrelse i 34 år, meste FK 138 lk, OS-brons 1924. Skapade Hälsingborgssystemet vilket, i förlängningen, skapade `Mjölkkossan´ 5 guld och totalt 14 medaljer på 17 Allsvenska säsonger”. Ordförande i 43 år”

 
     
#48 Åke Johansson Smeknamn "Bajdoff" ^

Född: 19 mars 1928. Död 21 december 2014
Allsvenska klubbar
: IFK Norrköping 1950-1965 (321 matcher/1 mål).
Landskamper: A 1955-1965 (53/1, lagkapten 22 gånger. Förlorade 12 landskamper, av 30 tävlingslandskamper förlorades bara 4), B (4/0). Presslandskamper (1+1 matcher).
Meriter
: VM 1958 silver (0/0). Svensk mästare 6 gånger 1951/1952, 1955/1956, 1956/1957, 1960, 1962 och 1963. Vann 13 medaljer (av 16, delat rekord). Guldbollen 1957, Ballon d´Or 1963 (21:a).

Övrigt: 1963 rankades Sverige som etta i Europa och Åke, 35 år, som en av världens bästa mittbackar. Det senare gäller även under det decennium som han spelade i landslaget. På den tiden kunde man bara vinna Guldbollen en gång, annars kanske han hade gjort en ”Zlatan”? Till en början spelade Åke högerback med ”Julle” Gustavsson som centerhalv. När ”Julle” flyttade till Atalanta sommaren 1956 flyttades ”Bajdoff” in som centerhalv. När ”Putte” Kock plockade in ”Bajdoff” i landslaget, för de tre sista matcherna 1955, hade ”Julle” 35 matcher som centerhalv. Ändå placerade ”Putte” ”Bajdoff” som centerhalv och ”Julle” som högerback. ”Bajdoff” var ”Puttes favoritspelare, men då ”Putte” fick silkessnöret så ifrågasattes även ”Bajdoff”.

 Kanske var det hans civilkurage och ärlighet som låg honom i fatet. Flera gånger prövades andra spelare, men i slutändan var det ändå ”Bajdoff” som stod där på plan. Han bröt benet på hösten 1957, men kom igen. Ändå sidsteppades Guldbollenvinnaren hela 1958 och i VM föll valet på den sent hemplockade ”Julle”
: - Det är klart att jag blev besviken, och enligt ”Putte” Kock var det: - Svensk fotbolls största misstag genom tiderna. En som däremot var tacksam var ”Garrincha” som hade mött ”Bajdoff” 1957. I VM-play-offmatcherna mot Schweiz 1961, vilka resulterade i dubbla förluster, upprepades ”misstaget” – ”Julle” fick spela i stället för ”Bajdoff”. 1962 fick Sverige sin förste renodlade förbundskapten och ”Bajdoff” var även dennes, Lennart Nyman, favoritspelare.

Det fanns en trygghet och en aura runt Åke - han var den självklare lagkaptenen och ledaren på plan. Hans eleganta och smidiga spelstil (höll upp med fotbollen från 15-18 års ålder för att syssla med gymnastik), glidtacklingar (tuffa tacklingar bakifrån godkändes på ett helt annat sätt än i dag), starka huvudspel och blick för spelet innebar att han, på egen hand, kunde vända en glidtackling till en kontring i samma moment, vilket inte var så vanligt bland dåtida centerhalvor.

Kuriosa: Tack vare sin karisma anlitades Åke som hårmodell och kunde beskådas på landets frisersalonger. Spelade närmare 600 matcher med ”Zamora” Nyholm bakom sig i målet. 1950/1951 och 1955/1956 spelade Åke ishockey med IFK Norrköping i högsta serien. 1951 spelade han en landskamp och hade anbud från dåtidens suverän Djurgårdens IF: - Hade man haft inomhushallar på 1950-talet så hade jag nog koncentrerat mig på ishockey istället för fotboll! Han spelade även handboll, i dåtida, division III, med Norrköpings FK.

"Åke var den självklare ledaren på plan med en elegant och smidig spelstil kombinerat med glidtacklingar och starkt huvudspel. Spelförståelsen innebar att han kunde vända en glidtackling till en kontring. Har flest Allsvenska medaljer, 13 stycken"

 
     
#49 Jonas Thern   ^
Född: 20 mars 1967.
Moderklubb: IFK Värnamo.
Allsvenska klubbar: Malmö FF 1985-1987 och 1988-1989 (72 matcher/10 mål). Proffsklubbar: FC Zürich 1987-1988 (5/0), SL Benfica 1989-1992 (72/6), SSC Napoli 1992-1994 (48/1), AS Roma 1994-1997 (59/3) och Rangers FC 1998-1999 (23/5).
Landskamper: A 1987-1997 (75 matcher/6 mål, lagkapten 53 gånger), OS (12/2), U (3/1), J (10/2).
Meriter: VM 1994 brons (5/0), VM 1990 21:a (2/0), EM 1992 4:a (4/0), OS 1988 6:a (2/1). Svensk mästare 1986 och 1988. Allsvensk seriesegrare (1985), 1986, 1987, 1988 och 1989. Svenska cupen 1986 och 1989. Portugisisk mästare 1990/1991, skotsk mästare 1998/1999, skotsk cupmästare 1999. Guldbollen 1989, Svenska Dagbladets bragdmedalj 1994, Årets smålänning 2010. Övrigt: Tränare IFK Värnamo 2000-2001 (division 3 och division 2), Halmstad BK 2002-2003 (Allsvenskan), IFK Värnamo 2010 (Segrare division 1 Södra). Tvingades avbryta den aktiva karriären efter en lång tid kantad av skador. Via IFK Värnamo och sitt eget projekt Calcio Academy har Thern visat sig vara Sveriges främste talangutvecklare, vilket resulterat i ett 30-tal Allsvenska spelare och ett stort antal landslagsspelare på olika nivåer. En av dem är sonen Simon Thern som vunnit 2 SM-guld med Malmö FF


”Slitstark mittfältsdynamo i Malmö FF, landslaget och internationellt. Från sin centrala position dominerade han spelet även i Benfica, Napoli och Roma. I stället för en ren tränarkarriär har Jonas specialiserat sig på talangutveckling”

 
     
#50 Carl Linde   ^

Född: 4 april 1890. Död: 13 april 1952.
Spelare: IFK Göteborg 1908-1911.

Ledare: Styrelseledamot SvFF 1921-1950, UK-ledamot (Uttagningskommittén) 1921-1936, ordförande 1937 (”förbundskapten”:  2 vinster, 1 oavgjord och 5 förluster - kvalade in till VM 1938), ordförande, och chefsinstruktör, i TK/Tekniska kommittén 1931-1950. IFK Göteborg: Ordförande 1920, sekreterare 1928-1930, kassör 1910-1911, klubbmästare 1917-1919 och 1921, adjungerad 1922 och revisor 1907. IFK Göteborgs förste ordförande i fotboll 1931-, lagledare/manager 1917-1922 Svenska serien: vinst 1916/1917, 1918 och 1919. SM: seger 1918, semifinal 1917 och 1920) och 1928-1936 (medalj alla nio åren, guld 1934/1935).
Övrigt
: SvFF:s chefsideolog Carl Vilhelm Linde föddes i Malmö, men flyttade först till Göteborg och sedan till Uddevalla där han 1905 var med om bildandet av IFK Uddevalla. Han värvades 1908 till IFK Göteborg och ingick, som ettrig och snabb vänsterytter, i klubbens A-lag 1908-1911 – han spelade dock ingen match i Svenska serien. Han vann DM i fotboll och bandy med både IFK Uddevalla och IFK Göteborg.
”Ceve” var vår första stora fotbollsanalytiker och som ordförande, och chefsinstruktör, i TK kunde han genom sin position, och uppbackad av Idrottsbladet/IB utmana de gängse idéerna om spelutveckling och strategi. Genom att enrollera utländska tränare från främst Österrike, Ungen, men även England, innebar dessa kontinentala influenser att svensk fotboll utvecklades mer mot den centraleuropeiska.
Med hjälp av bl a: ”Gurra” Carlsson och Harry Lundahl resulterade detta i en utbildning av tränarinstruktörer, vilket lade grunden till den svenska storhetstiden: VM 1938 4:a, OS 1948 1:a, VM 1950 3:a, OS 1952 3:a och VM 1958 2:a! VM 1954 och OS 1956 ”avstod” vi som bekant.
Som representant för ”Göteborgsskolan” kom han i konflikt med Stockholm, förbundet och Anton Johansson. Det utmynnade bl.a. i att Sverige (eftersom ”Ceve” förlorade maktkampen med 13-3) inte deltog vid OS 1928.
”Ceve” låg bakom bildandet av flera förbund och föreningar i Göteborg och Skåne. Han bildade Göteborgsalliansen 1919 och Idrottsjournalisternas klubb i Göteborg 1922. Han var även en av initiativtagarna till bildandet av Svenska serien Division 1/Serieföreningen (sedan 1952 SEF).
”Ceve” var med och bildade Internationella bordtennisförbundet och var Sveriges första styrelseledamot. Han var Svenska bordtennisförbundets förste ordförande 1926-1928 och även styrelseledamot i AB Tipstjänst 1934-, AB Fotbollsstadion (Råsunda) 1937-, Svenska boxningsförbundet 1919-1920, Skånes bandyförbund, Skånska automobilklubben, Göteborgs brottningsförbund 1931-, Göteborg fotbollsförbund 1933- och ordförande i IFK Malmös fotbollssektion 1922-1928. Sekreterare i Bohuslän-Dals idrottsförbund 1906-1908 och i IFK Uddevalla 1905-1908. I de flesta sammanslutningarna var ”Ceve” den stora organisatören. Dessutom var han tävlingsledare i diverse idrotter.

”Ceve” var en av Sveriges mest produktiva sportjournalister: redaktör för Nordiskt idrottslif 1911-1913 och gav ut tidningen Idrott 1914-1916. Han var IB:s Göteborgsredaktör 1916-1922 och 1929-, Malmöredaktör 1923-1928. Han skrev ett antal böcker bl a: ”Allt om fotboll”, ”Pojkarnas fotbollsbok” och ”100 moderna metoder för fotbollsträning”. Han har dessutom ansvarat för inspelningen av idrottsfilmer.

”Ceve” var den som först implementerade idén om, och fick svensk fotboll med sig, att vi skulle arrangera VM 1954 eller 1958.

Som svensk fotbolls store chefsideolog låg `Ceve´ bakom den svenska tränarutbildning som lade grunden till vår storhetstid med fyra medaljer och en fjärdeplacering på fem mästerskapsstarter. Den fick sin epilog på hemmaplan, vilket även det var en idé från `Ceve´”

 
     
#51 Carl-Elis Halldén smeknamn "Nalle" ^

Född: 17 oktober 1906. Död: 14 december 1982.
Ledare: Ledamot SvFF UK (uttagningskommittén) 1956-1961. IFK Norrköping: ordförande 1952-1955, kassör 1938-1947, lagledare 1939-1956.
Meriter: Svensk mästare 7 gånger 1942/1943, 1944/1945, 1945/1946, 1946/1947, 1947/1948, 1952 och 1956. Ett litet silver och två brons. Svenska cupen seger 1943 och 1945, finalister 1944 och 1953.
Övrigt: - Från Nordmännens raseri bevare oss milde herre Gud, bad man i de nordfranska klostren då vikingarna härjade längs kusten vid dagens Normandie och ända in till Paris. Under 1940-talet höjde man nog på samma sätt rösten längs Norrlandskusten (från Haparanda via Boden (Vittjärv), Umeå (Hörnefors), Skellefteå, Kramfors och Härnösand, med en sväng in till Östersund och Ljusne) och i de djupa skogarna på småländska höglandet (som i Emmaboda och Nöbbele) när ”den gamle svarten”, i form av ”Nalle” Halldéns Chevrolet-38, puttrande närmade sig. Då ringde man i kyrkklockorna medan prästerna kved och bad till högre makter om att: -Från Norrköpings värveri, bevare oss milde herre Gud, varpå de från predikts-stolarna mässade ut att: - Låsen Edra söner in, ty tobaksmånglaren äro här för att bort dem röva.
Märkt av polio som barn blev han i stället ledare. Först basade han Norrköpings Södra BK och var sedan mycket nära IK Sleipner, men några inom den åttafotades led var emot detta. I stället blev det IFK vilka då spelade andrafiolen i ”Peking”.
Tillsammans med Torsten Johansson och ”Sigge” Andersson bildade man en välbalanserad trio som lyfte ”Snoka” upp i Allsvenskan och ett par år senare i dess topp. Där blev man kvar under två decennier i hård konkurrens med ”Nalles” ständige antagonist Eric Persson och dennes MFF.
”Nalle” inledde med att sanera IFK:s finanser. Därefter förändrade han sättet som klubben arbetade med spelarrekryteringen. Han vände bort blicken från läroverket, som varit IFK:s naturliga rekry-teringsbas. Med polismästaren i ryggen, som blivande arbetsgivare för immigranterna, inledde han sina långa bilresor där han, inte enbart i ovan relaterade orter, genom sitt väl utbyggda kontaktnät ”snokade” efter nya och okända talanger vilka tog sig hela vägen till blågult.
Även om det de facto var Johansson som var ansvarig för tränarrekryteringarna, så var det under ”Nalles” ledarskap som IFK enrollerade tränare från Österrike och Ungern. 1930-talets stora producenter av framgångsrika tränare: Karl Adamek blev kvar i sex säsonger medan hans föregångare Lajos Czeisler stannade i hela åtta säsonger innan locktonerna från AC Milan blev för starka.
Kuriosa: Speciellt efter att ”Nalle” Halldén blivit ledamot i UK, kom hans kontroverser med Eric Persson i dagen. Nu när båda storklubbarna var representerade i UK kunde schackrandet börja. Det kom speciellt i dagen i samband med uttagandet av VM-truppen 1958.
Vid en av landslagets träningsmatcher i, och emot en kombination från, Göteborg, gjorde den inlånade Bror Mellberg en stormatch. Problemet var att han inte var med i den redan uttagna 22-mannatruppen. Eftersom UK var överens om att AIK:aren måste ingå iden så återstod bara frågan: Vem skulle få stryka på foten?
Närmast till hands låg de båda ungdomarna Torbjörn Jonsson 22 år från IFK Norrköping eller ”Janne” Ekström 20 år från Malmö FF. Eftersom varken ”Nalle” eller Eric ville ge upp ”sin” spelare, så löste man problemet genom traditionell svensk kohandel. Båda fick åka hem med sina redan utprovade VM-kostymer över armen. Vakansen löstes genom att de i stället plockade in en tredje målvakt i form av Ingemar Haraldsson.
Detta är den officiella versionen – men stämmer den? Nej, sanningen var en helt annan.
”Kalle” Svensson hade i flera år haft problem med ryggen, vilket UK inte tog på allvar. När problemen ställdes på sin spets tvingades man inse att det behövdes en tredje målvakt. Det naturliga hade varit ”Zamora” Nyholm, som under flera år hade varit back-up till ”Kalle”.
Eftersom IFK Norrköping redan hade fem spelare med i truppen så slog Eric Persson bakut. Trots George Raynors kritik så skickades de båda ungdomarna hem. UK ansåg att Mellbergs spelartyp redan fanns i truppen, men för att mörka ”Kalles” problem så tog man högst tillfälligt, uppbackade av en ovetande stockholmspress, till denna nödlögn – en tillfällighet som varat i 57 år.

”`Nalle´ lyfte IFK Norrköping från en undanskymd plats som stadens andralag, till att under två decennier dominera svensk klubblagsfotboll.
Han hade näsa för att, med god hjälp av ett synnerligen väl utbyggt nätverk, ”snoka” upp talanger i de lägre serierna”

 
     
#52 Kurt Axelsson smeknamn ”Roi de Bruges” ^
Född: 10 november 1941. Död: 15 december 1984.
Moderklubb:
Rännbergs IK.
Allsvenska klubbar
: GAIS 1964-1967 (71 matcher/0 mål).
Proffsklubbar
: Club Brugge KV 1967-1973 (119/4) och AS Oostende 1973-1976 (71/0). Landskamper: A 1966-1971 (30/0).
Meriter: VM 1970 9:a (3/0). Belgisk mästare 1972-1973, silver 1967/1968, 1969/1970, 1970/1971 och 1971/1972. Belgisk cupmästare 1968 och 1970. Stor Grabb 1967.
Övrigt: Kurt Axelsson har stått för en av de mest remarkabla utveck-lingarna inom svensk fotboll. Från att vara ”en i mängden” i division VII till att vara en stark kandidat till världslaget.
På sju år gick Kurt från att vara utslängd på vänsterkanten i div IV, ”där han gjorde minst skada”, till att med sitt gedigna spel vara given i svenska landslaget. I en av sina första matcher i landslaget höll han, som markerande innerback, Pelé i strama tyglar. Året efter blev han belgisk cupmästare och profilerade sig som en av ligans ledande profiler.
Karriären inledde han med att vara ”en i mängden” i Rännbergs IK i division VI och VII. Han gick vidare till IFK Sunne i division IV. Där var han en tafatt icke ordinarie vänsterytter hos seriesegrarna, där han ofta fick epitet ”sämst på plan”. 1960 var han bara reserv i division III.
Trots det sökte han sig till Norrköping där IFK visade sitt ointresse. I stället blev det IK Sleipner i division II och III. Sedan ”gick han på sjön” och gick i land i Göteborg, men även där var det lokala IFK-laget ointresserade. Det blev i stället hos GAIS som utvecklingen genast tog en, under 1964, närmast rekordartad fart. Efter viss tvekan hade han accepterat att spela libero, vilket ganska snabbt fick FK Orvar Bergmark att uppmärksamma honom.
1965 inbjöds Kurt, Roger Magnusson och Roland ”Rimbo” Lundblad till en träningssejour hos CR Flamengo av vilka han fick ett kontraktsförslag. Kanske imponerades det av Kurts förkärlek för att, genom bicykletas, rensa i straffområdet – något som han däremot starkt kritiserades för på hemmaplan.
Han lockades till spetsknypplarstaden där han snabbt förtjänade epitet: Kungen av Brügge. Vid VM 1970 imponerade han stort. Så stort att det ansågs att om Sverige hade avancerat vidare från gruppspelet så hade han kommit med i världslaget.
Ett hjärtfel gjorde att han tvingades skifta profession till tränare. Efter tre säsonger som spelande tränare i AS Oostende blev han tränare i KV Kortrijk
Till en början tycktes han spelstil vara en kombination av kantighet och otekniskhet, men fram växte succesivt en briljant spelare av ren världsklass. Trots sin, för en mittback, relativa kortväxthet – 178 cm – så kunde han genom sin spänst och framväxande tekniska briljans dominera straffområdet.
Endast 43 år gammal rycktes Kurt Axelsson alldeles för tidigt bort då han omkom i en trafik-olycka. Därmed ändades en ganska märklig karriär där han utvecklades från ”sämst på plan” och en "spelförstörare" till "en artist av världsklass som briljerade med sina brassesparkar”.
Det var ”Åby” Ericson som ansåg att Kurt var en ”spelförstörare” då han 1964 punktmarkerade Harry Bild så till den milda grad att Norrköpings spelsystem totalhavererade. Det var kanske Kurts hämnd på IFK för att visa vad de hade gått miste om. ”Eftersom ”Åby” var FK 1970, så var han inte långsint.
I sin ungdom åkte Kurt skidor och var då närmast en Åke Wingskogs jämlike. I landslaget var Björn Nordqvist given och i 26 av Kurts 30 landskamper bildade de mittbackspar. Kurts meste konkurrent var Krister Kristersson.
Kuriosa: Det flamländska modelejonet med sitt närmast franska utseende och elegans och med den, likt ”Nisse” Liedholm, aristokratiske framtoningen blev både världsvan och elegant, såväl på som vid sidan av plan. Under Kurts tid i landslaget var det vit skjorta, slips med nål och kostym med vit näsduk i bröstfickan som gällde vid sidan av planen. Inte en jeansbyxa så långt ögat kunde nå.

”På bara några år gjorde Kurt en remarkabel klassresa:  Från `en i mängden´, med en till synes oteknisk kantighet, placerades han där han gjorde ”minst skada” i ett division sju-lag i den värmländska urskogen - till ett, även på plan, elegant och aristokratiskt modelejon som runt 1970 höll absolut världsklass. Med en underbar teknik gav han brassesparken ett svenskt ansikte

 
     
#53 Elisabeth Leidinge smeknamn ”Lappen” ^

Född: 6 mars 1957.
Moderklubb: GIF Sundsvall.
Allsvenska klubbar: GIF Sundsvall 1978 (14/0), Jitex BK 1979-1991 (245/0) och Malmö FF 1992-1995 (87/0).
Landskamper: A 1974-1995 (112 matcher/0 mål).
Meriter: VM inoff 1988 silver (5/0), VM 1991 brons (5/0) och VM 1995 5:a (4/0). EM inoff 1979 brons (3/0), EM* 1984 guld (2/0), EM* silver 1987 (2/0), EM* 1989 brons (2/0) och EM 1995 silver (1/0). * = Europaturnering för landslag. (Inget slutspel, bara final och eventuell semifinal). Svensk mästare 1979, 1981, 1984, 1989, 1993 och 1994. 15 medaljer på 17 säsonger (6 guld, 1 silver, 1 stort silver, 4 små silver och 3 [delade] brons). Svensk mästare inomhus 1989, 1991 och 1992 (final 1990). Svenska cupen 1981, 1982 och 1984, final 1987 och 1989. Årets fotbollstjej 1983, Stor tjej 1979, Diamantbollen1991.
Ledare: Riksinstruktör SvFF från början av 1980-talet-1991. Administratör och målvakts-tränare Malmö FF ungdoms- och juniorlag 1992-2005. Administratör och målvaktstränare Sundsvalls DFF (f d GIF Sundsvall) 2006-.
Övrigt: Tillhörde den första generationen damfotbollsspelare. Startade med några kamrater damfotbollen i GIF Sundsvall 1970. Spelade för Kema Nords KF 1972 men återvände till GIF:arna. Redan året efter landslagsdebuterade hon som 17-åring i Sveriges tredje landskamp (på en straff släppte hon in Sveriges första mål någonsin). Efter 22(!) säsonger i landslaget avslutade hon, 38 år gammal, karriären på Olympia i Helsingborg. Det skedde då Sverige förlorade VM-kvartsfinalen mot Kina på straffar. Elisabeth vann 72 medan hon bara förlorade 20 av sina 112 landskamper.
Årets fotbollstjej 1983. Hon var världens bäste målvakt med få svagheter förutom möjligen utsparkarna. Hennes säkerhet innebar att medspelarna kunde ta ett steg högre upp på plan. Hon tilldelades Diamantbollen 1991. Hon höll då flera gånger kvar Sverige i VM-turneringen. Lade av efter VM-bronset 1991: - Min dröm, och största framgång, var infriade. Men MFF:s målvakt lade av varför Leidinge gjorde comeback innan hon knappt hade slutat.
Medverkade 2013 i SVT:s dokumentär: Den andra sporten.
Kuriosa: Efter att ha spelat en landskapsmatch mot Jämtland i Östersund blev Leidinge, på ett lite lustigt sätt, uttagen i det svenska landslaget. – Efter matchen, som väl gick rätt bra, kom en man som hette Lasse Broström fram och frågade om han fick skjuta några skott på mig. Där stod han i lågskor och sköt på mig och det var så jag blev uttagen till min första lands-kamp. Landslagsdebuten skedde i juli 1974 vid Nordiska Mästerskapen mot Danmark i Markusböle på Åland. 10 landskamper senare spelade hon, i oktober 1976, sin andra landskamp.
Inför 1979 visade många klubbar (bl a Hammarby, Jitex och Gideonsberg) sitt intresse för landslagsmålvakten. Hammarby, som var pappans favoritlag, lockade med Ronnie Hellström som målvaktstränare. Ronnie har alltid varit Elisabeths förebild och hon kopierade hans sätt att arbeta i målet. Hon har även tränat med Ray Clemence.
Övergången till Jitex var kontroversiell och den första på damsidan där en övergångssumma förekom. När hon var ungdomstränare i Malmö FF ingick en viss Zlatan Ibrahimovic bland spelarna.

Världens bästa målvakt stod under 22 säsonger i landslagets mål  och dominerade sitt straffområde på ett sätt som innebar  att hennes medspelare kunde ligga högre upp på plan.  `Lappen´ vann 15 SM-medaljer på 17 säsonger.  Har därefter, under 20 års tid, fört sina erfarenheter vidare”

 
     
#54 Patrik Andersson smeknamn ”Bjärred” ^

Född: 18 augusti 1971.
Moderklubb:
Bjärreds IF.
Allsvenska klubbar: Malmö FF 1989-1992 och 2004-2005 (109/12). Proffsklubbar: Blackburn Rovers FC 1992-1993 (12/0), Borussia VfL Mönchengladbach 1993-1999 (154/10), FC Bayern München 1999-2001 (37/1) och FC Barcelona 2001-2004 (19/0).
Landskamper: A 1991-2002 (96/3), 41 som lagkapten. OS 1990-1992 (20/4), J (15/6) och P (20/10).
Meriter: VM 1994 brons (7/0), VM 2002 13:e (0/0), EM 1992 delad 3:a (3/90), EM 2000 14:e (2/0), OS 1992 5:a (4/1), VM U20 1991 10:a.
Svensk mästare 2004, stort silver/serieseger 1989 och brons 1991. Vinst Champions League 2001, tysk mästare 2000 och 2001, tysk cupmästare 1995 och 2000 och spansk vicemästare 2004. Bragdguldet 1994, Jerringpriset 1994, Guldbollen 1995 och 2001, UEFA:s världslag 2001
århundradets elva i Malmö FF och Borussia Mönchengladbach, århundradets landslag, vinnare Superstars 2009, fyra i Mästarnas Mästare 2015, Lirarnas lirare 1992,
Ledare: Patrik har varit anställd som Skandinavienscout för Manchester United.
Övrigt: Efter den, även i sitt klubblag, samspelta duon Glenn Hysén och Peter Larsson hade Sverige inte haft ett stabilt och kontinuerligt spelande mittbackspar – även om Patrik spelade ihop med ”Janne” Eriksson under EM 1992. I fyra träningslandskamper inför VM 1994 testade Tommy Svensson att spela den brytsäkre strategen och fältherren Patrik Andersson ihop med den snabbe Joachim Björklund - en kombination som föll väl ut.
I VM-debuten mot Kamerun vilade ansvaret tungt på de relativt unga spelarna, båda var 23 år, som dessutom spelade sina 23:e landskamper. Även om man under åren testade andra kombinationer så föll man ändå, vid totalt 60 tillfällen, tillbaka på den närmast kompletta mittbacksduon – ett av världens bästa.
Under tiden i Barcelona drogs han med stora skadeproblem. Därför blev det, under 2½ säsong, bara 19 matcher och han tvingades bl a avbryta VM 2002. Hemma i Malmö skadades han, redan efter 10 matcher, ännu en gång allvarligt. Det ledde på sikt, eftersom han 2005 bara av nio matcher, till att han tvingades avsluta sin karriär.
Kuriosa: Patrik, brodern Daniel och pappan Roy har tillsammans 190 landskamper. Bröderna spelade tillsammans i 29 landskamper. I sin sista match för Bayern München säkrade Patrik Bundesligaguldet genom ett frisparksmål i säsongens sista match sista minut - f ö hans enda mål för klubben.

”`Bjärred´ var en av världens främsta mittbackar.  Hans fältherreegenskaper, och brytsäkerhet, kom väl till pass i samarbetet med den snabbe Joachim Björklund.  Hans enda mål för Bayern München är ett av klubbens mest klassiska

 
     
#55 Sune Andersson Född: 22 februari 1921. Död: 29 april 2002. ^
Moderklubb: Ekerö IK. Allsvenska klubbar: AIK 1946-1950 (82 matcher, 18 mål), IFK Eskilstuna 1957-1958 (30/2). Proffsklubb: AS Roma 1950-1952 (59/12).
Landskamper: (28/4). Presslandskamper: (4+0 matcher/1 mål).
Meriter: OS 1948 guld (4/0), VM 1950 silver (5/2). Allsvenskan: 1946/1947 stora silvret, 1947/1948 lilla silvret och 1949/1950 brons. Svenska cupen 1949 guld, 1947 final. Stor Grabb. Vinst serie B 1951/1952
Övrigt
: Sune och Erik Nilsson var de enda som spelade alla matcher vid både OS 1948 och VM 1950. Han spelade sju säsonger i Hagalunds IS och nobbades två gånger av grannklubben innan ”Putte” Kock såg hans talang. Från debuten den 1 september 1946 till den sista matchen den 4 juni 1950 missade han bara en enda match. De sista säsongerna var Sune lagkapten.
Trots att AS Roma efter VM 1950 förstärkte laget med en trio svenska bronsmedaljörer, förutom Sune, Knut Nordahl och Stig ”Vittjärv” Sundqvist, så slutade laget på näst sista plats i serie A. Säsongen efter vann laget serie B. När proffsspelare tilläts att spela seriespel i Sverige, lämnade Sune (1956) tränarjobbet i Iggesunds IK för IFK Eskilstuna. Som spelande tränare förde han upp laget till Allsvenskan. Därefter var han spelande tränare i Kalmar FF, Finspångs AIK, födelsestadens Södertälje SK och Hagalunds IS där han avslutade karriären 50 år gammal.
P g a sitt outgrundliga pokerface fick han smeknamnet ”Mona-Lisa”, men det användes mest i media och bland supportrar. Sune spelade oftast innermittfältare, där han med sin excellenta teknik kunde mata sina yttrar med långa och precisa crossbollar. Hans synnerligen välutvecklade spelintelligens innebar att han lika gärna kunde spela längst fram som längst bak. Därigenom kunde han också kompensera sin relativa långsamhet.
Sune Isidor (ett namn som i hög grad var aktuellt i AIK-kretsar vid tidpunkten för hans inval) var en av de mest tekniska spelare som funnits inom svensk fotboll. Med sin delikata bollbehandling trollband han Råsundas åskådare. För dem var det en stor fotbollsupplevelse att se honom briljera med sina färdigheter. Sune har, i allra högsta grad, placerat sig på en framträdande plats bland AIK:s "smokinglirare". Teknik och ett tungt skott gjorde honom till en given frisparksspecialist.
Redan som 12-åring debuterade Sune i Ekerös A-lag. Vintertid spelade han bandy, ishockey, bordtennis och bowling (vann BDM individuellt och JSM i lag) samt tävlade på skidor på juniormästerskapsnivå. Dessutom var han även en 37-metersman i diskus. 1975 vann AIK, med Sune, Anders Parmström och Carl-Gustaf Lindstedt i laget, SVT:s idrottsrelaterade frågesport.
 
 

”Med excellent teknik och välutvecklad spelintelligens dominerade `Mona-Lisa´ spelet runt mittcirkeln. Hans långa precisa crossbollar var en av nycklarna då Sverige vann guld vid OS 1948 och tog brons vid VM 1950”

 
     
#56 Ludvig Kornerup Född: 19 februari 1871. Död: 27 mar 1946 ^

Ledare. Svenska bollspelsförbundet: 1902-1904 ordförande. Svenska fotbollförbundet: 1904 vice ordförande, 1905-1907 ordförande, 1911-1919 adjungerad till styrelsen i sin egenskap som ”utrikesminister”. 1908 ordförande Internationella uttagningskommittén (IU). Därmed var han vår första landslagsledare och ”förbundskapten” - bl a vid OS 1908. Vid OS1912 var han ordförande i kommittén för fotboll.
Bandy (även benämnd hockey, sorterade till 1925 under SvFF): ordförande i det Nordiska bandyförbundet 1909-1918 och ingick i bandykommittén vid Nordiska spelen 1909. FIFA: 1:e vice ordförande 1908-1909 och 1914-1920 och som nordisk representant ledamot av exekutivkommittén 1908-1921.
 
  Meriter: 1919 blev han, Wilhelm Friberg och Clarence von Rosen, utsedda till SvFF:s första tre ständiga medlemmar.  
  Övrigt: Kornerup var född i Fredriksberg och avled i Bromma. Efter en tid i Skottland kom han till Sverige 1899. Eftersom både Danmark och Skottland, vid den tiden, låg långt före nybörjarlandet Sverige där spelet på allvar började utvecklas till en modern idrott. (Under fotbollens första decennium var det Skottland, och inte England, som dominerade ”Association football”. Därför lyssnade man med respekt på Kornerup.
Hans kunskaper om fotbollens regler och praktiska utförande kom väl till pass eftersom dåtidens ledande svenska idrottsledares intresse var riktat mot andra sporter – främst friidrott. Han ledde domarkurser vilket underlättade uppkomsten av enhetliga bedömningsgrunder bland domarna. Han dömde även själv (150 matcher åren 1902-1907). Han var stark motståndare till att fotboll skulle vara en av grenarna inom friidrott. Här såg han som förebild hur man i utlandet organiserade sig i unika förbund inom respektive idrott. Han var därför en av de drivande vid bildandet av Svenska bollspelsförbundet 1902. Trots sitt danska medborgarskap (han blev svensk medborgare 1905) valdes han till förbundets första ordförande.
Han var pragmatisk nog att inse (och såg inga problem i) att förbundet 1904 ersattes av Riksidrottsförbundets framväxande specialförbund för fotboll. När förbundet bildades valdes han till vice ordförande. Han representerade SvFF vid uppbyggandet av de internationella förbindelserna och representerade SvFF vid kongresserna 1908, 1909 och 1910.
Om han inte fr o m 1905 så hårt hade engagerat sig i RF:s centrala arbete så hade Kornerup (enligt professor Jan Lindroth) förmodligen varit den som hade blivit ”fotbollsgeneralen” och inte, som det nu blev, Anton Johansson. Kornerup var 1906-1920 ledamot i Riksidrotts-förbundets överstyrelse. Han var dess sekreterare 1910-1920 och kassör 1910-1912 och ingick i förvaltningsutskott med specialuppdrag inom internationella ärenden. Vid OS 1912 ingick han både i reklam- och i simkommittéerna och 1914 var han SOK:s sekreterare. I början av 1900-talet misslyckades han med att introducera cricket i Sverige. Omkring 1920 avbröt han tämligen abrupt alla sina uppdrag.

 

 
 

”Kornerup var Sveriges första FIFA-ledamot och dess vice ordförande. Vid SvFF:s bildande var han dess första vice ordförande, därefter ordförande. Vid OS 1908 var han Sveriges första `förbundskapten´”

 
 

 

 
#57 Martin Dahlin Född: 16 april 1968. ^

Moderklubb: Lunds BK. Allsvensk
Allsvensk klubb: Malmö FF 1987-1991 (87 matcher/45 mål).
Proffsklubbar: VfL 1900 Borussia Mönchengladbach 1991-1996 (106/50) och på lån 1996-1997 (19/10), 1996 AS Roma (3/0), Blackburn Rovers FC 1997-1998 (27/4) och på lån Hamburg SV 1998-1999 (8/0).
Landskamper: A 1991-1998 (60 matcher/29 mål), OS (4/-), U (2/-) och J (7/2).
Meriter: VM 1994 brons (5/4), EM 1992 delad trea (4/-), OS 1988 sexa (4/-). Allsvenskan + SM-slutspel: 1988 1:a + SM-guld; 1989 1:a, stora silvret+ finalförlust; 1991 lilla silvret. Allsvenska skytteligan: 1988 1:a 17 mål; 1991 2:a 11 mål. (Svenska) Skandiacupen: seger 1989. DfB-pokal (Tyska cupen): seger 1994/1995. Stor grabb. Guldbollen 1993.
 
  Övrigt: Martins far var en venezuelansk musiker uppvuxen i London, själv var han född i Uddevalla och döpt efter Martin Luther King. Genom att berätta om Pelé inspirerade Martins mor honom att spela fotboll. Han var en hårt arbetande bollhållare och genombrottsspelare som levde mer på sin relativa snabbhet, spänst (många nickmål) och aggressivitet än på sin teknik och kraft i skotten. Sammantaget innebar det att han, trots sin enbenthet (han föredrog i alla fall högern), var en kraftfull, rörlig och svårtacklad straffområdesspecialist och målskytt. Till en början var han ibland överdrivet tuff (vårdslös sa en del) i närkamperna. Det innebar att det blev några knäckta näsor längs vägen. Bl a fick både Sven ”Dala” Dahlqvist och Thomas Ravelli känna på hans vassa armbågar. När Martin tvingades lägga av sa han att: - Jag har gjort mitt sista mål och delat ut min sista armbåge. Martin gjorde sju mål i kvalet till VM 1994. Delade därmed Europakvalets skytteliga tillsammans med fem andra spelare: bl a Dave Platt, Ian Rush och Gheorghe Haghi. I slutspelet gjorde Martin fyra mål (Kenneth Andersson gjorde fem mål i finalspelet men inget i kvalet). Total sett innebar det 16 poäng, varav elva mål, från Martins sida. Martin vann skytteligan under sitt debutår i Allsvenskan. Borussia M´bach slutade som bäst fyra under Martins tid i klubben och han är BM´s nionde mesta målskytt genom tiderna.  
 

Kuriosa: Martin trodde att övergången till Roma skulle bli ett lyft i karriären. Sanningen var att Roma hade tvingats att släppa iväg Abel Balbo, Argentina, och Daniel Fonseca, Uruguay, till Copa América. Som uppbackning till sina kvarvarande forwards ville Roma låna Martin av Borussia M. Eftersom BM inte ville släppa sin målskytt så blev det i st en övergång. Det blev bara tre matcher för en ”irriterad” Martin. Därför blev det, trots allt, en utlåning men åt andra hållet. En skada i en träningsmatch tvingade Martin att avstå resten av säsongen. Det visade sig vara en förslitningsskada i ländryggen som innebar att även hans karriär gick i stöpet. ”The Riversiders” stämde försäkringsbolaget som hävdade att ”normalt slitage” kunde ha varit en bidragande faktor. Den första domen gavs till förmån för klubben. Men 2005 upphävde appellationsdomstolen domen och återremitterade den till lägsta instans. Eftersom den ansåg att spelaren förmodligen redan var ”skadat gods” så dömde High court till bolagets fördel med 4 miljoner £. Efter karriären har Martin ägnat sig åt agentverksamhet, MD Management, och sitt eget klädesmärke. I sitt stall har han bl a ett 15-tal svenska utlandsproffs – de flesta på landslagsnivå. Hans klädeskollektion saluför under märket ”Dahlin” skor, jackor och speciellt skjortor. Det senare i samarbete med klassiska HEAB/Hestra AB - grundat 1919.

 

 
 

 

”Aggressiv straffområdesspelare och målskytt. Med sina 16 poäng, varav 11 mål, var han en av de stora anledningarna till att Sverige både kvalade in till VM 1994 och väl där vann bronset”

 
     
     
 

*************

 
 

Samtliga ledamöter

 
 

 
 

*************

 
 

Fördelning på tidsepoker

 
 

 
 

**********************

 
 

Fördelning på positioner!

 
 

 
 

***********************************

 
 

Fördelning på klubbar

 
 

 
 

***************

 
 

Solna i december 2016

SFS Hall-of-Fame kommitté

Owe Fröberg, ordf. Bo Hansson Lars Sandlin

 

 
     
     
     

d

d