Gå direkt till:     

Varför Hall of Fame?

Kopplingen SFS och Hall of Fame är ingen ny företeelse. Redan på 80-talet var frågan, efter ett förslag från övertecknad, uppe på bordet. Bakgrund var att jag inte ville att denna idé skulle bli ett "Adidas Hall-of-Fame" eller att irrelevanta kriterier skulle påverka valen. Den dåvarande vice ordföranden Hans-Christer Sjöberg, Herman Mirlas och jag själv arbetade vidare med mitt underlag. I det ingick ett visst engagemang från förbundets sida. Bl.a. skulle en tavla med en teckning av den invalda, detta var på Åke Skiölds tid, sättas upp på hemmarenan. Dessutom skulle ett ex anslås på ett gemensamt ställe. Förslagsvis som ett Hall of Fame galleri i något av Råsundas publikutrymmen. Tyvärr var inte vår samarbetsparter lika entusiastiska.

I samband med att Anders Janson tog över sekreterarsysslan och gick igenom gamla papper aktualiserade han frågan på nytt. Jag förslog att vi tog upp den gamla tråden om än i ett enklare utförande. Jag vill då ha med vår hedersmedlem Bo Hansson i gruppen. Vi tre samlades och tittade igenom mitt nya förslag samt en lista på tänkbara namn. Där saknas förmodligen en och annan kandidat men ingen som på ett seriöst sätt kunde komma i fråga för den första "draften". 

ALLA KAN BLI´ ME´ 
Vi enades om att alla kategorier kunde komma i fråga som spelare, ledare, tränare, domare även journalister och mecenater. Dessutom skall det vara en geografisk spridning. Man kan tro att vi, med vår bakgrund, bara skulle plocka ut stockholmare. Våra presumtiva belackare kommer att bli mycket överraskade. Vidare skulle det vara en spridning på spelarna både då det gäller placering, inte bara målvakter, och tidseran i vilket man verkar. Härvidlag kan man lätt placera de utvalda i varsitt decennium. Ett absolut krav är att man med god marginal avslutat sin karriär. En placering i "Hallen" skall inte få någon att ur PR-syfte värva någon "avdankad" spelare. Självklart skall även kvinnor beredas plats i denna "de gudomligas sal".

Denna karenstid gäller inte för icke-spelare. Ledare och tränare arbetar ofta så länge att dom "faller på sin post". De skulle i så fall inte få möjlighet att njuta av det otium det innebär att vara utvald till medlem av.
 
SFS FOTBOLL HALL-OF-FAME 
Varför elva? Det föll sig ganska naturligt med en elva. Däremot kan denna elva kanske inte sättas ihop till en fotbollsmässig enhet. Den nu utvalda gruppen presenteras i bokstavsordning och numrerade från ett till elva. Fortsättningsvis kommer vi varje år till års- alt vårmötet komplettera med nya namn. Då kommer det inte att röra sig om elva stycken. Det kan kanske bli aktuellt igen till 25-års jubileet. Normalt kommer det att röra sig om säg 4 6 stycken. Det bestäms från år till år. Det kommer inte att bli någon massamling av fotbollspersonligheter. Till det har vi bl.a. Stora Grabbar. De invalda, eller dess efterlevande, kommer att som ett bevis på sin utnämning förevigas ett diplom. Tror säkert att man från vissa mediahåll är kritisk till urvalet. Därför är det viktigt med karenstiden och att reklam- och PR-intressen inte skall få styra urvalet. Det är också anledningen till att vi inte ens behövde fundera över "innenamn" som Zlatan och "Bojjan".

Owe Fröberg 2003

I kommittén ingår : Owe Fröberg, Bo Hansson och Lars Sandlin,  presentationstexter: Owe Fröberg

Utvalda av: Owe Fröberg & Bo Hansson (2003-2013), Anders Janson (2003-2004) och Lars Sandlin (2005-2013).

Faktauppgifter: Jimmy Lindahl & Alf Frantz (2003-2007), Tommy Wahlsten (spelare 2008-2010), Owe Fröberg (kompletteringar 2003-2010, spelare 2011-2013, ledare 2009-2013). Uppgifterna gäller enbart fotboll (andra meriter kan förekomma, då under rubriken övrigt) och är, förutom ev. dödsdatum, inte uppdaterade i efterhand..
 

Fakta och meriter för medlemmarna i SFS Hall of Fame

Ledamöterna finns även presenterade på Fotbollförbundets hemsida!

#1 Orvar Bergmark

Född: 16 november 1930. Död: 10 maj 2004.
Moderklubb: Byske IF.
Allsvenska klubbar: Örebro SK 1949-1965 (147 matcher/3 mål), AIK 1955 (17/-).
Proffsklubbar: AS Roma 1962-1963 (2/-).
Landskamper: A (94/-) 1951-1965, 38 som lagkapten. B (2/-). Presslandskamper (5+3 matcher).
Meriter: VM-silver 1958, Guldbollen 1958, uttagen i världslaget 1958.
Ledare: Förbundskapten 1966-1970 (25-11-12), allsvensk tränare i Örebro 1961, 1971-1973, samt hösten 1978.
Övrigt: 1 VM-silver, 1 VM-brons och 3 SM i bandy.

"En placerings- och brytsäker ytterback som tillhörde den yppersta världseliten under 15 års tid. Bytte från landslags- till förbundskapten"

Född: 7 oktober 1952
Moderklubb: Degerfors IF.
Allsvenska klubbar: Åtvidabergs FF 1971-1973 (52 matcher/28 mål), IFK Göteborg 1977-1979 (37/14), Örgryte IS 1983 (-/-).
Proffsklubbar: PSV Eindhoven 1973-1977 (51/27), Royal Standard de Liège 1979-1981 (37/14), AS Monaco 1981-1983 (49/16).
Landskamper: A (40/15) 1972-1980. Presslandskamper (1+0 match.)
Meriter: Guldbollen 1972 och 1974. Deltog i VM 1974 (4 mål) och 1978. Svensk mästare 1972, svensk cupmästare 1971 och 1979. Allsvensk skyttekung 1972. Holländsk ligamästare 1975 och 1976. Holländsk cupmästare 1974 och 1976. Belgisk cupmästare 1981. Fransk ligamästare 1982.

"Tillförde huvudspelet en ny dimension. Samlade, med detta som grund, mästartitlar i fyra olika länder. Efter karriären uppskattad och orädd expertkommentator i radio"  

Smeknamn 'Köping'

"'Köping' var vår förste komplette spelare. Svenska landslagets förste målskytt.  Landslagskarriären sträckte sig ända till 1924"

"Under de tre inledande decennierna var ’Fotbollsgeneralen' den store organisatören. Han hade även ledaruppdrag i FIFA, Svenska Ishockeyförbundet och AIK"

"Militärtjänst ändade rekordsviten på 332 allsvenska matcher i rad. Hans 252 allsvenska mål gäller fortfarande som rekord."

"Med sina 17 år är 'Putte' den yngste landslagsdebutanten. Utsågs till världens bäste vänsterytter vid OS 1924. Ledde landslaget till tre VM- och OS-medaljer i rad. Uppskattad kommentator och tipsexpert ("krysch") i TV."

"Slitstark back som under tre decennier spelade minst i semifinal vid internationella mästerskap. Mångårig landslagslagkapten, liksomi det dominerande klubblaget Malmö FF, där han under 19 års tid spelade 600 matcher

"En fotbollskonstnär som blommade i IFK Göteborgs tröja, allra mest under säsongen 1982 med UEFA-cupfinal mot Hamburg som höjdpunkt"

"'Il Pompiere' är svensk fotbolls störste målskytt. Hans sätt att dominera straffområdet i Sverige, Italien och i landskamper var unikt”

"Tekniskt sett en av de största. Efter karriären blev han sportjournalist med den passande signaturen ’Dribbler’. För sin insats mot Danmark 1931 tilldelades han, som första fotbollsspelare Bragdguldet"

"Den stora föregångaren inom svensk damfotboll. Första proffset, första utlandstränaren. Både flest landskamper, och flest mål, som spelare"

”Den ene av det första decenniets två legendarer. ’Köping’ var fältherren - ’Börje’ bollgeniet och dribblern, men även skytten”

"I Milan och landslaget försåg ’Il professore’ Gunnar Nordahl med de målgivande passningarna. OS-guld 1948, VM-silver 1958. Spelarkarriären omfattade 40(!) säsonger”

”’Sigge’ var vår förste målvakt av världsklass. Med 50 landskamper var han under ett kvartssekel vår meste landslagsspelare. OS-brons 1924”

”Stabil och brytsäker mittback som personifierade den lojale lagspelaren. Inte minst bevisat av att han var lagkapten i 92(!) av sina 115 landskamper. Det senare var på sin tid ’världsrekord’ "

”1929-1975 byggde ’Hövdingen’ genom ’upplyst despotism’  upp Malmö FF från att vara ett division II lag till Europacupfinal. Ingick i landslagsledningen (UK) 1949-1960, sedan 1956 som ordf.”

"Fruktad centertank och målskytt. ’Svarte Filip’ vann den första allsvenska skytteligan på ’oslagbara’ 39 mål. Hans 329 mål för IFK Göteborg har endast överträffats av Torbjörn Nilsson"

"Bäst på alla positioner - en fotbollens tiokampare.Tredubbel allsvensk skyttekung som tog både ett
och två steg bakåt – via mittfält till libero. Malmö FF:s störste kultspelare"

"Ett lag bestående av tio Liedholm vore, enligt 'Putte' Kock, oslagbart. ’Greven av Milano’ är ett karaktärsbeskrivande smeknamn på den aristokratiske vinodlaren från Valdemarsvik"

"När han vid VM 1950 stoppade Italien i Sao Paulo, blev han ’Rio-Kalle’ med svenska folket. Under en tioårsperiod dubbel OS- och VM-medaljör.

"Av Sveriges första 79 landskamper missade Anette, förutom de fyra första, bara fem. Som libero och lagkapten stod hon, under 14 års tid, för rutin och stabilitet”

”Kurre var den första renodlade yttern som som vannden allsvenska skytteligan. Hans målsinne förde AIK från division II till en allsvenskt medalj. Trots sin position har han bara fem övermän bland serie A:s målskyttar”

"Den lille engelsmannen ansågs vara en glädjespridare, som hade förmågan att ingjuta självförtroende i spelarna. Fakta är att det var ’hustomten’ som tränade laget till fyra VM- och OS-medaljer.

"På några månader avancerade ’Nacka’ från division III, via AIK:s reserver, presslandslaget och VM-brons, till spel i Inter. Där charmade ’den vajande majskolven’ publiken med dribblingar, och klacksparkar. Efter nio år, och ett VM-silver, tog livet i Milanosocieteten slut. Via bakgården på Sicilien, vände han åter till ’Bajen’och polarna på Söder”

”Den Buster Keaton-liknande bollartisten och oberäknelige bohemen ’Ekis’  var AIK:s första, och kanske största, ’smokinglirare’.  Han var även den första riktiga publikidolen - ja hela Sveriges gunstling. I debuten, mot IFK Göteborg, gjorde han fem mål. Bildade ihop med ’Putte’ Kock, en av tidernas främsta vänstervingar”

”Hård men stilfull mittback som efter framgångarna med IFK Göteborg spelade vidare på högsta Europanivå i Holland, Italien och England. I kvalmatcherna mot England, inför VM 1990, fick han epitetet ’mr 100%’. I matchen på Wembley erhöll han sex getingar - av femmöjliga!

”Ett strålande exempel på en ledare som utan pampfasoner är sprungen ur den Svenska folkrörelsetraditionen. I sin ordförandeposition avancerade Lennart hela tiden uppåt: AIK bandy, AIK fotboll, SEF, SvFF, UEFA och FIFA (vice). 2001 fick Lennart ge namn åt den nyuppsatta pokal, som tilldelas de Allsvenska seriesegrarna”

"Genom sin styrka, både hårdhet och kondition, och sitt spelsinne, var ’Gurra’ synnerligen effektiv som centerhalv (dagens innermittfältare) eller ytterhalv. Som landslagsledare, i en förbundskaptensliknande roll, lade han grunden till Sveriges kommande framgångar”

”En målskytt som snarare kännetecknades av snabbhet och spelintelligens, än av kraft. Gjorde 20 mål på 16 matcher 1966. I Feyenoord snittade han, under en femårsperiod, nära ett mål per match. För sina två mål i VM-kvalet mot Frankrike tilldelades han, som den tredje och senaste fotbollsspelaren, Bragdguldet”

”Målskytt i Örgryte och landslaget med Gunnar Gren som framspelare.
När Sverige, som andra icke-brittiska lag, besegrade England på Wembley 1959, hade Agne övertagit spelorganisatörens roll. ’The King of Wembley’ tilldelades som andre fotbollsspelare, och ÖIS:are!, Bragdguldet. Belönades även med Guldbollen och slutade trea i Ballon d´Or”

"Icke bara tidsmässigt sammanfaller ’Säffles’ karriär och öde med ’Nackas’ - de blev bara 41 resp. 45 år. Gunnar spelade bara två allsvenska matcher, i vilka han dominerade på ett sätt som sällan skådats. Dominansen fortsatte i Frankrike där den ende som kunnat konkurrera med ’Säffle’ i Olympique Marseille är Jean-Pierre Papin”

Född: 25 januari 1873 i South Fields, England. Död: 19 oktober 1957.
Spelarmeriter: Gefle IF 1889-1907, även om han i princip var skadad 1904-05. SM semifinal 1905, 1906; kvartsfinal 1904, 1907. Vann den Rosenska pokalen (som inte gällde SM) fyra år i rad 1899-1902 (1901 1-1 vs AIK, omspelet utgick).
Ledarmeriter: Ledamot av SvFF:s styrelse från bildandet 1904-1907, bildade Gefle fotbollsdistriktsförbund (Gästriklands) 1905, vice ordförande Gefle IF 1909-1929. Ledde och tränade laget under många år.
Övrigt: aktiv inom många sporter - SM-medaljör på 100m och 110m häck.

"En av 1890-talets mest kända idrottsmän, Carrick var den som tog initiativ till fotbollsspel i Gävle. Både som spelare och ledare var han den som bidrog till Gefles dåtida höga standard. Bl.a. erövrade klubben, efter tre inteckningar".

”Vid VM 1950 mot Italien visade ’PalJepSko’ ett spel av sällan skådat slag. Trots att Hasse bara spelade nio matcher, och som amatör, i Charlton var hans insatser, bl a hattrick mot Arsenal, avgörande för att klubben hängde kvar. Därför hedrades han med kaptensbindeln i sin avslutande match Anses vara klubbens bäste utländska spelare någonsin. Kom till serie A först i tionde omgången, utsågs ändå till ligans bästa spelare. Napoli betalade, med marginal, Atalanta den högsta övergångsumman någonsin. 2007 utsågs Napolis drömelva. Anfallstrion bestod av: Careca – Jeppson - Maradona.

"Fribergs främsta mål var att, enligt engelsk tradition, skapa enighet och ordnade förhållanden inom den unga svenska (fotbolls- och fri-)idrottsrörelsen. Tog bl.a. initiativ till bildandet av Örgryte IS. Skaparen av både Walhalla och Balders Hage. 1908-1917 var han samtidigt vice ordf. i SvFF:s och ordf. i SFIF:s styrelser”

Född: 29 oktober 1917. Död: 15 oktober 1977.
Moderklubb: IF Sylvia. Allsvensk klubb: IFK Norrköping (223 matcher/ 9 mål) 1935-37, 1940-1950.
Landskamper: A (9/-) 1945-1948, 9 som lagkapten. B (2/-). Presslandskamper (0+5 [rekord] matcher).
Meriter: Lagkapten i samtliga 9 landskamper. OS-guld 1948, svensk mästare 1943, 1945, 1946, 1947, 1948, cupmästare 1943 och 1945.

"`Bian´ var född med kaptensbindeln på armen. Trots bara en tidigare landskamp, 1945, fick han bära bindeln vid OS-genrepet, och resten av sin fyra månader långa landslagskarriär. Sedan lämnade han tillbaka bindeln till dess ägare - Erik Nilsson”. Erik bar den under sina återstående 35 landskamper

Född: 26 juli 1917. Död: 1 december 1998.
Moderklubb: Hörnefors IF. Allsvensk klubb: Degerfors IF (126 matcher/ 1 mål) 1942-1948.
Proffsklubbar: Atalanta BC (76/-) 1949-1951.
Landskamper: A (15/-) 1945-1948. B 2. Presslandskamper (1+0 matcher).
Meriter: OS-guld 1948, Guldbollen 1948.
Övrigt: Degerfors IF 1956-1957 division II. Tränare Örebro SK, IK Brage och Röros IL.

"En av de sista granithårda och oömma mittbackarna, som genom sina resoluta tacklingar höll rent inom straffområdet. Den förste som följde i broder Gunnars fotspår till Italien”

Född: 29 november 1969.
Moderklubb: Näsvikens IK. Allsvenska klubbar: GIF Sundsvall (50 matcher/13 mål) 1987-1989, IFK Norrköping (9/7) 1990.
Proffsklubbar: Parma AC (133/20) 1990-1995, Leeds United (19/4) 1995-1997, FC Zürich (3/-) 1996, Crystal Palace FC (13/-) 1998.
Landskamper: A (47/27) 1990-1995. OS (10/4).
Meriter: EM-brons 1992 (3 mål), VM-brons 1994 (3 mål), OS 1992 ¼-final (2 mål), uttagen i FIFA:s världslag 1994, Svenska Dagbladets bragdmedalj 1994 (VM-laget), Guldbollen 1990 och 1994. Italienska cupen 1992, Cupvinnarcupen 1993, UEFA Super Cup 1994 och UEFA-cupen 1995

"Trots allsvensk rutin var utvecklingen 1990 spektakulär. En imponerande vårsäsong innebar VM-spel och mål mot Brasilien. Tomas blev kvar i Italien, där hans genombrott sammanföll med Parmas. Vid nästkommande VM tog han plats i världslaget"

Född: 30 september 1917 (som Andersson). Död: 25 augusti 2001
Moderklubb: Bohus. Allsvensk klubb: IFK Göteborg 1937/38 (1 match/0 mål).
Ledare: Djurgårdens IF 1952-1955, IFK Göteborg 1955-1959 och 1974-1987.
Meriter: UEFA-cupen 1982 och 1987. SM-guld 1954/55, 1957/58, 1982, 1983 och 1984. Svenska cupen 1979, 1983 och 1984.
Övrigt: Efter diverse ultimaklubbar följde: Örgryte IS 1935, IFK Göteborg 1936-38, Hälsingborgs IF 1939, Djurgårdens IF 1940-42, Örebro SK 1943-1944 och IFK Västerås 1945-47. Spelande tränare i Fristla IF 1948, Mariedals IK 1949-50 och Gustavsbergs IF 1951-52.

DEN AMBULERANDE GULDMAKAREN
Bernmar byggde upp tre väsensskilda klubbar från grunden till mästare. Eftersom hans gärningar, med tillhörande framgångar (vilka för de yngre helt okända), inte kan sammanfattas med några korta meningar, har vi valt att presentera en längre version om denne helt unika lagbyggare. Hans enda Allsvenska match spelade på Norra IP i Sandviken. P g a arbetet representerade han sedan ett antal föreningar i den näst högsta divisionen.

Djurgårdens IF
Under 1940-talet spelade ”Rövarn” ytterhalv i Djurgården. Djurgården hade bara spelat i Allsvenskan i två av de första 21 säsongerna. Från 1945/46 och framåt var laget lindansare med ytterligare ett år då  man var nere och vände i ”tvåan”. Efter Bernmareran har Djurgården bara varit utanför Allsvenskan elva säsonger (främst under 1980-talet) av spelade 56. I början av 1950-talet skapade han med hårda nypor, uppbackad av en kvartett med djurgårdshjärta: ”Sigge” Bergh, Birger ”Farsan” Sandberg, Gunnar Lundqvist och Karl ”Allison” Liliequist, det nya, och stabila, Djurgården - det som kom att kallas för Järnkaminerna. Inför säsongen 1954/1955 engagerade han den engelske tränaren, Hong-Kong kinesen, Frank Soo som med stenhård fysträning lade grunden till framgången. Bernmar satte sin prägel på laget utifrån sina egna kvalitéer som spelare: Hårdhet, närmast brutalt, i försvarsspelet och tyngd i offensiven, vilket kombinerades med tekniskt spel - men framförallt ett tufft spel över hela plan. ”Brutalitet” i form av ”Mysing” Pettersson, ”Cacka” Andersson och ”Sigge” Parling, teknik från Arne Larsson, Hasse Tvilling och ”Birre” Eklunds sida och ”Knivsta” Sandberg och ”Jompa” Eriksson bidrog med kraften och styrkan framåt. Samarbetet mellan Bernmar och Soo varade bara ett halvår, sedan tyckte Bernmar att han hade lagt grunden, en grund som andra fick slutföra och hyllas för.

IFK Göteborg
1950/51 spelade IFK Göteborg i division II och hörde sedan, under flera säsonger, till i den  Allsvenska bottenregionen och 1954/55 hängde klubben kvar på målskillnad gentemot GAIS. Redan innan djurgårdsguldet var bärgat kallades Bernmar in och ihop med tränaren Walter Probst föryngrade han laget, speciellt i anfallet (”Bebben” Johansson, Owe Ohlsson och Harris Mattiasson). Det resulterade att Kamraternas, i den s.k. Marathonallsvenskan 1957/58, första triumf på 16 år. När han väl byggt, och strukturerat, upp en fungerande och framgångsrik organisation så tyckte han att han hade gjort sitt och lät andra ta över. Han var inte mannen som ville stå i rampljuset och ta åt sig äran - även om det var han som var anledningen till framgångarna. På kort tid hade Anders Bernmar, med bara tre års mellanrum, och utan tidigare erfarenhet, byggt upp två i grunden väsensskilda klubbar från anonymitet till SM-guld, men det stannade inte där, ty . . .

Västra Frölunda IF
Det var inte enbart fotbollen som fick ta del av hans unika förmåga. 1957 hade Västra Frölunda aldrig legat högre upp än i division III. Bandyentusiasten ”Bittan” Johansson hade med tiden accepterat ishockeyn, som på två säsonger tog steget upp i högsta serien. Det blev en misslyckad säsong och mr Frölunda kontaktade, en i ishockey helt obevandrad, Anders Bernmar. Det var nu han ”ärades” med smek(ök?)namnet ”Rövarn”. Till division II-laget värvade han världsmästarna ”Sura-Pelle” Pettersson, Lars-Erik Lundvall och landslagsmannen Owe Sterner. ”Bittan” tycktes ha ett aldrig sinande förråd av bensinmackar i bakfickan. Till den allsvenska comebacken dök Kjell-Ronnie Pettersson, Gert Blomé och storstjärnan ”Uffe” Sterner. Till slut hamnade ”Vilda Västern” på samma poäng som mästarna Djurgården. Vid mötet mellan dem på Nya Ullevi noterades tidernas publikrekord – 21.807, som årets efteråt förbättrades till 23.192! Sen rullade det på och 1965 vann laget sitt första SM, men nu fanns Bernmar inte längre med. På sedvanligt sett hade smugit ut till vänster då den sista stenen var lagd. Och Frölunda? Dehade etablerat Göteborg i ishockeyns finrum är numera en institution inom svensk ishockey.

IFK Göteborg
Under början av 1970-talet hade IFK Göteborg fastnat i ”division II-träsket” varför Bernmar 1974, efter 15 års frånvaro, ombads att som fotbollsordförande få IFK-skutan på rätt köl igen - senare blev han en av de första som betitlades klubbdirektör. 1975 levde han upp till sitt smeknamn, då han värvade spelare som Torbjörn Nilsson, Ove Kindvall och Björn Nordqvist. På tre säsonger bytte han i princip ut hela truppen och 1976 vann man division II med åtta poäng. Detta lade, tillsammans med införskaffandet av t.ex. Ralf Edström, Olle Nordin och Sven-Göran Eriksson, grunden till 1980-talets internationella framgångar. Under denna andra period i IFK vann laget tre SM-guld, tre cup-guld och, framförallt, två UEFA-cup vinster. Klubben red, under många år, vidare på det som Bernmar hade byggt upp. Ett bevis på hans betydelse och kapacitet var att han inte efterträddes av en, utan av två, klubbdirektörer: Thomas Wernersson och Stig Fredriksson. Bernmar gav dem rådet att: - Slå vakt om spelarnas sociala trygghet och ställ upp för dem dygnet runt om så krävs” Enligt Gunnar Larsson var Anders Bernmars ledord just: - Hårt arbete för egen del och social trygghet för spelarna.

Sammanfattning
Efter sin aktiva karriär var Anders Bernmar, under 35 års tid, bara engagerad i fyra ledarprojekt vilka alla, på kort tid, utvecklades från en låg nivå till mästarnivå:
  Djurgårdens IF från låg Allsvensk nivå till SM-guld
  IFK Göteborg från låg Allsvensk nivå till SM-guld 
  Västra Frölunda IF från division II till SM-guld
  IFK Göteborg från division II till SM-guld och UEFA-cupseger

Ibland anses det att tränarens betydelse ofta överdrivs, men i fallet Anders Bernmar kan hans roll som lagbyggare inte nog överskattas. Han låg bakom fyra lagbyggen (tre i fotboll och ett i ishockey), vilka ALLA på kort tid resulterade i SM-guld.

” 'Rövarn' byggde upp det ”nya” Djurgården, som vann Allsvenskt guld 1955. Därefter styrde han upp, och föryngrade, IFK Göteborg och vann guld igen 1958. Efter att IFK fastnat i div.II, återkom han 1974 . . . 1982 vann de UEFA-cupen”

Född: 21 februari 1949.
Moderklubb: (Strandbadens IF) Hammarby IF
Allsvenska klubbar: Hammarby IF 1966-1974 (matcher), GIF Sundsvall 1988 (1).
Proffsklubbar: FC Kaiserslautern 1974-1984 (266).
Landskamper: A (77 matcher, lagkapten i 4) 1968-1980, U (9), J (14).
Meriter: Guldbollen vinnare 1971 och 1978. Ballon d´Or: 1974/13:e, 1977/13:e, 1978/5:a och 1979/27:a. Utsedd till 1900-talets 22:a bästa målvakt i Europa. Deltog i VM 1970, 1974 och 1978. Semifinal i UEFAcupen 1982. Trea i Bundesliga 1979, fyra 1980, 1981 och 1982. Förlorade cupfinalerna 1976 och 1981.
Övrigt: Vid VM 1970-1974 höll Ronnie nollan i 392 minuter. Målvaktstränare i Hammarby IF och Malmö FF. Landslagsdebuterade då han var 19 år, spelade sin sista Allsvenska match 20 år senare. Den ende icke-tysk som har hedrats med en avtackningsmatch. Sonen Erland spelade 38 Allsvenska matcher för Hammarby IF och Assyriska FF. 2 P-landskamper.
Anmärkning: Strandbadens IF var inte en organiserad klubb. Beträffande hans spel i Malmö FF så finns han inte med bland pojklagsspelarna i MFF:s årsböcker.

”En reaktionssnabb och smidig målvakt som under hela 1970-talet var en av världens bästa. En av VM:s bästa målvakter, både 1974 och 1978”

Född: 9 december 1962.
Moderklubb: Göta BK.
Allsvenska klubbar: Trollhättans IF 1981-1985 (97 matcher/98 mål), Öxabäcks IF 1987-1988 (42/44), Malmö FF 1989-1998 (210/201). Totalt (249/243)
Landskamper: A (111/71)
Meriter: Näst flest internationella mästerskapsmedaljer (Pia Sundhage sju). OS: 1996 6:a. VM (inofficiellt): 1988 silver. VM: 1991 brons och 1995 EM (Europaturnering för landslag): 1984 Guld och 1987 silver. EM: 1989 brons och 1995 silver. Årets fotbollstjej/Diamantbollen tre gånger (rekord) 1984, 1988 och 1993. Svensk mästare (näst flest gånger) 1987, 1988, 1990, 1991, 1996 och 1967, cupmästare 1987, 1988, 1990 och 1997. Allsvensk skyttedrottning sex gånger (rekord) 1984, 1988, 1990, 1991, 1996 och 1997. Utsedd till 1900-talets 15:e bästa fotbollsspelare i Europa.
Övrigt: 1986 spelade hon med Kronängs IF i division II. FK U23 2008, tränare Malmö FF damer 1999-2002 och Husie IF 2004-2007. Instruktör på fotbollsgymnasiet i Malmö och ungdomsansvarig i Ldb FC. Vid VM 1991 gjorde Lena mål redan efter 30 sekunder mot Japan - fortfarande (2011) VMhistoriens snabbaste mål. Högsta målsnittet i landslaget av alla (0.64) - utom en med 3/2. Näst flest mål: Hanna Ljungberg 72, Pia Sundhage 71. Gjorde landslagsdebut i EM-finalen 1984. Samma år utsågs hon till både Årets spelare och Årets stjärnskott, vann Kristallkulan, skytteligan och förde Trollhättan till SM-final mot Jitex. Näst flest SM-tecken: Hanna Ljungberg sju, Anette Börjesson, Elisabeth Leidinge och Sofia Lundgren sex vardera.

”En konditionsstark spelare, med utmärkt spelsinne, som jobbade över hela plan. Näst flest internationella mästerskapsmedaljer, näst flest landskampsmål – men bästa snittet, flest skyttetitlar och näst flest svenska mästerskap, flest Diamantbollar”

”Kortväxt, 163 cm, startsnabb, rörlig och placeringssäker med en stark brottarkropp. Denna kombination gjorde ’Garvis’ till en av våra största målskyttar. Drygt 100 mål på Råsunda, nästan dubbelt så många som någon annan”

”Ett dribblingsgeni som gick i ’Garrincha’ och ’Nackas’ fotspår Tillsammans med parhästen Skoblar placerade han Olympique Marseille på den franska och europeiska fotbollskartan”

”Spexaren som vid VM 1994 lyfte och utsågs till näst bäst målvakt då han presterade ’Århundradets svenska idrottsögonblick’.Har vunnit flest SM och spelat flest landskamper av européer”

”Den allsvenske storskytten, placerade sig topp-två sex år i rad, sköt flest antal hattrick (22) och straffar (50) – alla i mål. Blev lika framgångsrik med pennan i hand ”
 

Född: 29 mars 1931. Död: 19 februari 2002.
Moderklubb: Sils IF.
Allsvenska klubbar: Jönköpings Södra IF 1950-1954 (81 matcher/33 mål).
Proffsklubbar: Udinese Calcio 1954-1955 (34/14), SS Lazio 1955-1958 (101/31), AS Roma 1958-1961 (87/30) och Udinese  Calcio 1961-1964 (73/18). Totalt (295/93).
Landskamper: A (4 matcher/1 mål) 1951-1958, B (1/0) och U (1/0).  VM 1958 (1/0).
Meriter: Italiensk cupmästare 1958. Vann Mässcupen (UEFA-cupen) 1960/  1961. 2012 utsåg Forza Italian football Arne Selmosson till den tredje bäste  någonsin som spelat i de båda romklubbarna – före Siniša Mihajlovic.
Övrigt: Hyllades likt en Gud, då han förde Udinese från en obemärkt tillvaro till en andraplacering – lagets bästa någonsin. Han är den ende spelare som har gjort mål (fem stycken)  för både Lazio och Roma i Derby della Capitale. På våren 1958 gjorde han mål för Lazio och  på hösten för Roma. Med sina 81 mål är han delad femma bland svenskar i serie A.  I och med Selmossons inval ingår numera i Hall of Fame alla spelarna i den osannolika svenska septett som under 1950-talet var en dominerande del av serie A. Överflödets förbannelse innebar att det bara blev en match för ”Selmos” vid hemma-VM 1958. Avslutade karriären med att föra Skövde AIK division IV till, gamla, division II och Götene IF till division III.
 

”`Månstrålen´ var en av de framgångsrikaste svenskarna i Serie A - en storhet som inte fullt ut noterades i Sverige. Den ende som gjort mål för både Lazio och Roma i `Derby della Capitale`”
 

Född: 4 mars 1945.
Moderklubb: Östers IF.
Allsvensk klubb: Östers IF 1964-1971 (76 matcher /14 mål) och 1973-1977 (103/11). Totalt (179/25). Proffsklubbar: Royal Standard de Liège 1971-1973 (41/3).
Landskamper: A (40/4, lagkapten i 2) 1967-1973, U (8/1), J (6/0). VM 1970 (3/0). Presslandskamper (2+0 matcher/1 mål).
Ledare: Förbundskapten Sverige 1991-1997 (44-23-20), manager Östers IF 1974-1984 och Tromsø IL 1988-1990.
Meriter: VM 1994 brons, EM 1992 ”brons”, Guldbollen 1969, Svenska Dagbladets guldmedalj 1994, TT:s idrottsledarpris 1992, 1993 och 1994, Stor Grabb, Svensk mästare som spelare 1968, som manager 1978, 1980 och 1981, Svenska cupen 1977. Tvåa i belgiska ligan 1973. De två säsonger som Tommy tränade Tromsø slutade laget trea och tvåa – lagets bästa placeringar någonsin.
Övrigt: Utvecklades från att vara en späd teknisk junior till en fysiskt grovjobbande mittfältsmotor. Trots sin slitstarka och självuppoffrande spelstil satte han alltid tekniken i högsätet. Höjde sig ytterligare en nivå under vintern 1969, vilket resulterade i en välförtjänt vinst av Guldbollen. Har verkat som expertkommentator på Canal+. Pappa Stig var ”Mr Öster”, medan brodern Peter blev Svensk mästare 1970, 1980 och 1981 – vann Svenska cupen 1977. Svågrarna ”Janne” Hansson, ”Kalle” Björklund och Karl-Axel ”Acke” Blomqvist nådde framgångar som spelare och/eller tränare – liksom deras barn ”Jocke” Björklund och landslagssprintern Linda Hansson. Tommy spelade ishockey i högsta serien.

”Den späde junioren utvecklades till en fysiskt grovjobbande mittfältsmotor. Trots det satte han alltid tekniken i högsätet. Med Karin Boye som inspiratör ledde han landslaget till både EM- och VM-brons”